År 2022 är det nog många svenskar som inte riktigt har koll på hur pengarna ser ut. De fysiska, alltså. Vem är det egentligen på tjugolappen, är det Astrid Lindgren eller Selma Lagerlöf? Och visst införde de en ny 200-kronorssedel? Eller?
Sverige är ett av världens mest kontantlösa länder, vilket är förklaringen till att vår egen valuta känns som monopolpengar. Mellan 2010 och 2016 minskade andelen kontanta betalningar från 40 till 15 procent. Fler och fler butiker och restauranger har en liten skylt på dörren där det står att ”vi är en kontantfri butik”. Samtidigt vill nästan tre av fyra svenskar ha kvar möjligheten att betala kontant (TT 25/3 2019).
Att betala med kort har förvisso många fördelar. En är att butikerna slipper hantera stora mängder sedlar och mynt. Det är en viktig orsak till att andelen värdetransportrån minskat dramatiskt. Det är också bekvämt att slippa gå runt med en drös växelmynt i plånboken.
Men det kontantfria samhället har många nackdelar. En av dem är uppenbar. När IT-systemen, som är en förutsättning för att det ska gå att betala med kort, ligger nere står vi handfallna. Detsamma gäller vid ett omfattande strömavbrott. Det finns med andra ord en anledning till att myndigheterna uppmanar oss att ha en viss summa i kontanter hemma, som en del av krisberedskapen.
Kontantfritt är dock inte bara ett problem vid en kris. Som flera forskare varnar för i en debattartikel i SvD (26/12) kan den helt digitala infrastrukturen vara ett stort problem för människor som lever i en destruktiv relation. Att kontrollera partnerns ekonomiska förehavanden i detalj blir lättare när man är beroende av sitt bankkort eller mobilt bank-ID för att kunna köpa minsta bussbiljett.
Utöver de uppenbara praktiska problemen med att vara utelämnad till digitala betallösningar finns en annan risk med digitala pengar: De blir helt abstrakta. Därmed är det lätt att tappa respekten för dem.
Unga kvinnors skuldbelopp hos Kronofogden växte sig dubbelt så stort mellan 2011 och 2021, vilket främst drivs av konsumtionsskulder. Man handlar på nätet men när fakturan kommer kan man inte betala. Eller så handlar man i en fysisk butik utan tanke på att pengarna ska räcka hela månaden.
Men är det så konstigt att skuldberget växer när pengar har blivit något man inte kan ta på? Det är ju så enkelt att bara dra kortet eller, om man handlar på nätet, använda någon av de digitala betallösningarna där man bara behöver bekräfta köpet med ett fingeravtryck på mobilen.
Jämför det med att fysiskt plocka upp plånboken, räcka över en femhundring till kassörskan och få en krona tillbaka i växel. När man betalar med kontanter blir det svart på vitt att man ”förlorat” något när man köper en ny pryl. I takt med att man shoppar kommer bunten med sedlar i plånboken att minska. Men när man bränner runt på mellandagsrean med sitt bankkort märker man det inte lika tydligt. Inte förrän det generande ”medges ej” dyker upp på skärmen.
