Den som kliver av spårvagnen vid Rymdtorget i Bergsjön möts snart av en stor muralmålning av Black lives matter--rörelsens symbolfigur George Floyd – afroamerikanen som misshandlades till döds av en polis i USA förra året.
Målningen tillkom i samband med ett sommarjobbsprojekt för ungdomar som det kommunala bolaget Familjebostäder och Göteborgs stad stod bakom. Konstnärlig ledare var Johanna Burai från Beckmans designhögskola i Stockholm, känd bland annat för att ha försökt utmana ”vithetsnormen” på nätet.
Vid Vårväderstorget i Biskopsgården möts man av en ännu större muralmålning som tillkommit i kommunens regi. Den föreställer bland andra, Malcom X, Olof Palme och den palestinska socialisten och terroristen Leila Khaled. Detta blandat med radikala budskap om att ”hata förtrycket” och medvetet dubbeltydiga slogans som ”sluta sjunga, börja svinga”. I det fallet kom initiativet till målningen, 2013, från den ökända förortsgruppen Pantrarna, enligt den då anlitade konstnärlige ledaren (GöteborgDirekt 27/8 2013). Även denna gång var det kommunen och Familjebostäder som stod bakom projektet.
Av någon anledning anses det som något självklart att yttervänstern ska få ta det offentliga rummet i anspråk i Göteborgs utsatta stadsdelar. Stadens makthavare verkar inte se något problematiskt med att invånarna där får extremvänsterns världsbild slängd i ansiktet oavsett de vill det eller inte. Lika självklart verkar det vara att det ska ske på skattebetalarnas bekostnad.
Det finns knappast någon medelklasstadsdel där man hade låtit en liten grupp aktivister måla politiska slagord och symboler och indirekt göra anspråk på att representera alla invånare där. Det hade inte accepterats. Förorten behandlas dock annorlunda, som om den inte bestod av en mängd individer med olika livs- och världsåskådningar.
Invånarna i Bergsjön och Biskopsgården möter de här målningarna dagligen. Men de har inte fått bestämma att de ska vara där. Trots att rätt få av de boende naturligt lär kunna relatera till den från USA importerade politiska diskurs som vänstern försöker pracka på dem. Tanken från aktivisternas sida är förstås att få främst ungdomar att skolas in i ett kollektivistiskt kamptänkande där polisen och samhället är fienden.
Malcom X (1925-65) var en känd förespråkare för svart nationalism och separatism, i praktiken en slags etnisk klasskamp helt på tvärs med Martin Luther Kings krav på likabehandling av svarta och vita. Leila Khaled var en ledande politiker inom palestinska PFLP som genomförde ett flertal uppmärksammade flygkapningar och bombdåd under 1960- och 1970-talen med civila dödsoffer. BLM-rörelsen, från början oorganiserad och bestående av både moderata och radikala krafter, har efter hand fått talespersoner som hyllar den kommunistiska regimen på Kuba (NBCNews 16/7). I sig ett typexempel på hur yttervänstern systematiskt arbetar med att ta över breda proteströrelser – och fula ut dem som de inte kan ta över.
Det brukar heta att politiken ska hålla ”armlängds avstånd” till den offentliga konsten. Det är en gammal princip från tiden när konstnärer målade abstrakta högmodernistiska skulpturer utan några som helst politiska undertoner. I praktiken har denna neutralitet sedan länge blivit ett sätt för politiska aktivister på yttersta vänsterkanten att kunna kringgå demokratiskt beslutsfattande om det offentliga rummet. Den politiska propagandan kallas helt enkelt för konst oavsett dess estetiska kvaliteter. Yttervänstern bryr sig förstås inte om konstens oberoende utan är tvärtom ofta mycket snabba med att riva ned och vandalisera budskap de ogillar.
Organisationen Pantrarna, som tog initiativet till väggmålningen i Biskopsgården för åtta år sedan, är kanske mest känd för sitt försvar av upploppen i Stockholmsförorten Husby samma år. Stenkastare och bilbrännare förvandlades till en politisk revolt i deras revolutionsromantiska budskap. Majoritetssamhället och dess representanter: poliser, politiker och journalister var fienden. Pantrarna såg sig som ortens självutnämnda företrädare. Givetvis har det inte hindrat Pantrarna från att få miljonbidrag från statliga Kulturrådet.
Yttervänstern har länge urskuldat, legitimerat och relativiserat socialt oacceptabelt beteende och ren kriminalitet i förorten. Ändå ges samma yttervänster rätten att – på skattebetalarnas bekostnad – föreviga sin propaganda i det offentliga rummet och göra anspråk på att företräda förorten. Men varken de omkringboende eller deras folkvalda representanter har valt att låta sig representeras av de här grupperna och deras symboler.
Det är kanske inte så konstigt att det finns en tystnadskultur på sina håll i Göteborgs kommun när tjänstemän och ansvariga så lättvindigt och okritiskt låter sig utnyttjas för yttervänsterns agenda. Men fenomenet är inte begränsat till Göteborg. I Stockholmsförorten Fittja var det kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen med och finansierade en stor väggmålning föreställande tre avlidna kriminella gängmedlemmar.
Naiviteten, sympatierna och undfallenheten kring hur ”kultur och konst” missbrukas till att ge yttervänstern och ibland ännu värre grupper dominans i offentligheten måste få ett slut. Från statliga myndigheter och kulturinstitutioner ned till kommunala nämnder. Den nuvarande ordningen är en förolämpning mot alla vanliga medborgare som tvingas vara med och betala kalaset - och ett rent hån mot de skötsamma medborgare som bor i dessa områden, de som är extra utsatta för den antisociala kultur som yttervänstern försvarar, de som dagligen tvingas leva med att extremister tagit sig rätten att symboliskt företräda dem.
