Den liberala nationalismen drev under 1800-talet på för införandet av demokrati och folkstyre i nationalstatens namn.
Den liberala nationalismen drev under 1800-talet på för införandet av demokrati och folkstyre i nationalstatens namn. Bild: Äldre bild

Hur lite nationalism tål liberalismen?

Det finns en ingrodd föreställning om att liberalismen klarar sig utan kultur, social sammanhållning och normer. I själva verket är de senare en förutsättning för ett liberalt samhälle och nationalstaten dess bästa garant.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Liberal nationalism har blivit på modet igen. Liberalism och nationalism är två -ismer med ett svårlöst förhållande till varandra. Allt fler debattörer har dock insett att de inte kan sättas i ett rakt motsatsförhållande. Statsvetare som Gina Gustavsson och Björn Östbring har bägge fört in temat i den allmänna debatten på senare år. GP ledare var tidigt ute i frågan och vi har genom åren publicerat flera artiklar på temat. Även tidskriften Liberal Debatt har till sist tagit ställning för den liberala nationalismen (18/3 2022).

Gästkolumnisten och professorn, Lars Trägårdh, konstaterade redan 2015 på vår sida att det postnationella ”mänskliga rättigheter-ideal” som då dominerade den liberala debatten står i konflikt med det nationella medborgarskapsidealet där rättigheter är knutna till skyldigheter och medlemskap i nationalstaten (GP 2/12 2015). Den senare modellen kan beskrivas som grunden för samhällskontraktet och därmed också för varje liberal stat. Det är helt enkelt svårt att tänka sig hur ett liberalt samhälle som inte är förankrad i en nationalstat ser ut.

ANNONS

Förutsätter då nationalstaten nationalism? Ja, i någon mån ligger det i sakens natur. Här hamnar man lätt i komplicerad begreppsexercis. Först nationalstaten. En nationalstat är en stat som är uppbyggd kring majoritetsbefolkningens nationella identitet. Nästan samtliga europeiska stater är nationalstater, med några undantag som Belgien och Schweiz som i stället har en långtgående decentraliserad maktstruktur baserad på ländernas olika språkgrupper. USA är också en federation, men i allt väsentligt en nationalstat då den europeiska engelsktalande kulturen har en helt dominerande ställning i offentligheten.

Nationalstaten kan i större eller mindre mån tolerera minoriteter. Den liberala nationalstaten håller sig med en hög grad av tolerans. Men den kräver samtidigt alltid ett visst mått av gemensamma spelregler, sammanhållning, lojalitet och tillit mellan dem som befolkar den. Invånarna förväntas inte bara följa lagarna utan även vilja det gemensammas väl. Samtidigt tillåter den liberala nationalstaten en hög grad av individuell frihet, en frihet som dock bygger på att tilliten och lojaliteten finns där i grunden.

Världens minst liberala länder präglas i regel av att sådana nationella sociala och kulturella förutsättningar saknas. Dessa länder – vars gränser ofta ritats upp av forna kolonialmakter – kännetecknas i stället av misstro, splittring och korruption samt en starkt repressiv stat för att hålla ihop landet. Klaner, beväpnade miliser, maffior och generaler tävlar om att upprätthålla ordningen. Levnadsförhållandena är i regel usla; inte minst för kvinnor, barn och minoriteter.

ANNONS

Nationalismen då? Nationalismens grundbetydelse är att man värderar det egna landets kultur, historia och traditioner högt, och att man identifierar sig med det land man bor i. En sådan nationalism präglar exempelvis länder som Norge, Danmark och Frankrike – som alla blev ockuperade under andra världskriget och fick kämpa för sin frihet. Sverige saknar inte heller nationalism. Men inom det svenska etablissemanget förnekas den ofta ihärdigt. Den har i stället fått ta omvägen i en föreställning om att Sverige skulle vara exceptionellt förnuftigt, modernt och välorganiserat. Paradoxalt nog leder det ofta till både kulturblindhet och en nedvärdering av andra kulturer och länder, just den sida av nationalismen som man samtidigt gärna varnar för – chauvinismen.

För självfallet kan en överdriven nationalism slå över i intolerans mot det avvikande. Ungefär som en utlevande narcissist kan plåga sin omgivning. Men botemedlet är inte att förneka det ofrånkomliga behovet av en nationell identitet, lika lite som individen kan förneka sitt behov av grundläggande självkänsla.

Även samhällen behöver tro på något och det står inte i konflikt med att dess invånare har friheten att utforma sina liv efter egen övertygelse. Tvärtom. Den individuella friheten möjliggörs långsiktigt enbart inom ramen för ett samhälles kollektiva normer, institutioner och värderingar. Denna komplexa relation mellan samhällets sammanhållning och individens frihet är egentligen grunden till hela sociologiämnet. Den är dock lätt att glömma bort om man lever i ett land som präglas av väldigt starka institutioner och konsensuskultur som det svenska. Fisken förmår inte uppskatta vattnet den lever i – trots att den inte klarar sig länge på land.

ANNONS

En som inte är lika övertygad om den liberala nationalismens nödvändighet är statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö. I en gästkolumn på Dagens Nyheters ledarsida (6/3) varnade han nyligen för att nationalismens yttersta konsekvens är ”tvingande assimilationspolitik, tvångsförflyttningar och etnisk rensning”. Heinö är medveten om att han drar saker till sin spets. Men hans poäng är att en kompromiss mellan liberala och nationalistiska värden är omöjlig.

Heinös utgångspunkt är att de liberala värdena är universella till sin natur och därmed står i olöslig konflikt med den partikulära nationalismen. Jag menar att han har fel i detta grundantagande. Det finns inga moraliska värden som inte är förankrade i en specifik kultur. Liberalismen som vi känner den har växt fram i ett övervägande protestantiskt Västeuropa och USA med visst bidrag från franska tänkare. Det går inte att bortse från idéers kulturella förankring. Det positiva är dock att frihetliga idéer har spridits över världen och kan fortsätta att spridas även till andra grupper.

Kultur är ett svårfångat begrepp, som omfattar känslor, vanor och intuition, men inte desto mindre reellt. Kulturen är dels något föränderligt, dels något man kan bli en del av. Det är åtminstone ett grundantagande i den liberala kulturen. I dag är det faktiskt också ett grundantagande för nästan alla svenskar, utom ett fåtal rasbiologiska extremister. Det har dock varit vanligt i svensk offentlig debatt att som Heinö varna för allt som har med kollektiva identiteter att göra. Som om det fanns ett universum där dessa inte existerade, där det enbart finns rena principer och idéer. Men något sådant universum har aldrig existerat. Mer än möjligen som en religiös föreställning.

ANNONS

Det är självklart att allt för starka eller exkluderande kollektiva identiteter står i motsättning till individuell frihet – vare sig vi talar om sekter, familjer, klaner eller nationer. Men av alla dessa är nationalstaten den som har visat sig vara den bästa grunden för att värna individuell frihet och minoritetsskydd. Staten behöver dock sin nationella kultur. Nationalstaten består inte enbart av en uppsättning lagar och regler. Den vilar på upprätthållandet av vissa grundläggande normer och beteenden – annars faller den samman. Är nationalkänslan svag tas staten förr eller senare över av andra grupplojaliteter.

Man kan om man vill göra en distinktion mellan patriotism och nationalism, där det förra begreppet i högre grad betonar medvetna värderingar och det senare står för mer omedvetna kulturella uttryck. USA och Frankrike betecknas ibland som patriotiska länder medan Tyskland och Norden anses nationella. Avgörande ur ett liberalt perspektiv är emellertid att patriotismen eller nationalismen ifråga är möjlig att bli en del av och inte anses ”medfödd”, där går en klar gräns mot anti-liberala föreställningar. Det är dock inte liberalt att förneka behovet av kulturell, social eller nationell gemenskap. Det är faktiskt inte ens rationellt.

Jag är osäker på om Heinö verkligen förnekar något så grundläggande som samhällets behov av social sammanhållning utöver den rena lagstiftningen (som för övrigt är sprungen ur våra gemensamma värderingar). Men hans sätt att formulera motsättningen mellan liberala värden och kulturella normer är uttryck för den mekaniska föreställningen att det enbart existerar individer och förnuftsprinciper. En föreställning som legat till grund för många av de problem Sverige upplever i dag och vars konsekvenser på många sätt gjort Sverige mindre liberalt – inte mer.

ANNONS

Heinö efterfrågar konkreta policyförslag från den liberala nationalismen. Det är i sig berättigat. Men det kravet kan i lika stor utsträckning ställas på vilken ideologisk inriktning som helst – inte minst på den högst abstrakta och enligt min mening direkt felaktiga föreställningen om en möjlig liberalism utanför nationalstaten.

Ledarsidan har ägnat spaltmeter åt konkreta policyfrågor kring hur de liberala idealen kan förenas med den faktiskt existerande verkligheten utanför fönstret. Oavsett om det gäller skolan, integrationen eller ekonomin i stort handlar det idag väldigt ofta om att göra upp med en abstrakt 1990-talsliberalism som aldrig förstod sina egna förutsättningar och konsekvenser – till förmån för en liberalism som i en konkret och ofta bångstyrig verklighet skapar förutsättningar för personlig frihet byggd på ansvarstagande, professionalism och känsla för samhällets bästa.

LÄS MER: Ett val mellan två modeller för Sverige

LÄS MER: Liberalism à la Segerstedt

LÄS MER: Den liberala nationalismens återfödelse

LÄS MER: Liberaler borde föredra nationen framför imperiet

LÄS MER: Vårt behov av nationalism

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS