I nästan kuslig detalj berättar förskolepersonal i Malmö hur barnens aktiviteter präglas av hänsyn till hedersnormer. Hanna Cinthio, doktorand i socialt arbete, har genomfört en undersökning på 13 kommunala förskolor.
I rapporten låter hon personalens erfarenheter och tankar framläggas på ett ovanligt direkt sätt. Återkommande är att flickor och pojkar hålls isär och att personalen undviker situationer där det lilla barnets hud kan blottas. Nakenheten vid blöjbyten blir problematisk, liksom bara ben i sommarvärmens vattenlek.
I januari har det gått exakt två decennier sedan Gudrun Schyman i ett kongresstal avfärdade existensen av ett särskilt förtryck i hederns namn. Två decennier, under vilka stora delar av det akademiska och det politiska fältet visat beröringsskräck med de specifika normer som säger att familj och släkt ska hålla kvinnors sexualitet och beteende i schack.
Hedersfrågan var för svår, för känslig, för komplex. Enklare då att bunta ihop den med den underordning som patriarkatet i alla tider och i alla samhällen har hållit kvinnor i. Med en totalförklaring på könsförtryck gick det att vända bort blicken från de flickor som begränsades av kulturella traditioner och koder som sedan lång tid är fjärran från det svenska samhällets.
Schyman var inte ensam om att vägra erkänna att hedersnormer resulterar i en extrem form av könsförtryck.
Skolverket, Nationella Sekretariatet för genusforskning och Diskrimineringsombudsmannen har exempelvis avrått från formuleringar om hedersnormer i skolans styrdokument. Detta att särskilja förtryck som hederskultur ansågs diskriminerande. Dessa institutioner har på så vis försinkat det jämställdhetsarbete som rör barn och ungdomar som lever i en hederskontext.
På senare tid har välbehövliga kartläggningar presenterats som förklarar och analyserar hedersnormeras utbredning bland unga i landets tre största städer. I en sammanställning av tidigare forskning åberopas bland annat Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia, och Diana Mulinari, professor i genusvetenskap. De anges märkligt nog som exempel på forskare som tidigt visat på myndigheternas brister i bemötande och förståelse av de ungdomar som drabbats.
Så läser inte jag deras vetenskapliga alster. I politiska rapporter, utredningar och i forskning har de med kraft kategoriserat ”talet” om hedersnormer som ett uttryck för majoritetssamhällets förtryck och västvärldens strukturella rasism. Talet om hederskulturer var ett större problem än huruvida fenomenets alls existerade.
Mulinari och de los Reyes har utgjort bromsklossar för både studier och åtgärder som ser och erkänner konflikter mellan förtryckande könsnormer och ett samhälle som tillerkänner kvinnor samma frihet som män.
Inom de teoribildningar som bland annat Mulinari och de los Reyes rör sig inom är motstånd ett favoritord. De som inte anammat ”rätt” sätt att förstå och tolka samhället hindrar ”rätt” sorts förändring. Låt oss använda detta begrepp, men istället hålla räkning med de forskare, politiker och institutioner som kramat sina älsklingsteorier så hårt att de offrat arbetet för jämställdhet på vägen. Det är de som har utgjort motståndet.
