De senaste åren har kritiken mot den liberala ideologin blivit allt starkare. Ett skäl till det är förstås att liberalismen haft en sådan dominant ställning sedan 1990-talet. Marknadsreformer, globalisering och individuell frigörelse har varit ledord för de flesta mainstreampolitiker i västvärlden sedan murens fall. Både högern och vänstern har, åtminstone fram till nyligen, gått i liberal riktning.
En av de mer välartikulerade kritikerna på senare år är den amerikanske statsvetaren Patrick J. Deneen. I boken ”Why liberalism failed” (Yale University Press 2018) försöker han gå till botten med liberalismens tillkortakommanden. Deneen själv får betecknas som konservativ. Men han tar även upp liberalismkritik från vänster och grönt håll. Deneen är förvisso inte särskilt originell, men han lyckas å andra sidan på färre än 200 sidor sammanfatta det mesta som går att invända mot liberalismen. Därför bör alla som kallar sig liberaler läsa den. Det går inte i längden att försvara något om man inte förstår sina kritiker.
Deneens grundtes är att det är fel på liberalismens själva frihetsbegrepp. Människan blir inte fri av att få göra som hon vill. Hon blir fri av att lära sig behärska sig själv, det vill säga gå emot sina kortsiktiga infall och våra i grunden omättliga begär. Den som försöker maximera rikedom, njutning eller makt kommer själv att bli olycklig och med stor sannolikhet att skada andra.
Deneen menar att vi bara kan bli fria människor om vi gör oss till ”herrar över oss själva”, det vill säga odlar självkontroll. Det kan vi bara göra genom att ingå i en fostrande gemenskap. Människan är gjord för att leva i små grupper. Hans ideal är den grekiska stadsstaten där fria medborgare tillsammans fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Detta är själva kärnan i hans i grunden klassiska frihetsbegrepp.
Det moderna liberala frihetsbegreppet saknar enligt Deneen innehåll och innebär i praktiken att staten görs till garanten för en växande individualism. Både storföretagen och staten själv får ett intresse av att människor bryts ut ur de små gemenskaperna och blir jagande, rotlösa, manipulerbara konsumenter och väljare. Den individuella nyttomaximeringen som blir följden är, enligt Deneen, orsaken till allt från miljöförstöringen, den moraliska gränslösheten, exploateringen i arbetslivet till det utbredda missnöjet och känslan av maktlöshet inför samhället hos stora delar av befolkningen. Enligt Deneen domineras de politiska alternativen i väst av höger- och vänsterliberaler. Men ingendera har någon lösning på samtidens problem. Istället agerar de omedvetet i tandem för att förstärka varandra.
Högerliberalismen driver på nytto- och marknadstänkandet som slår sönder de naturliga sammanhangen, vilket i sin tur skapar en efterfrågan på statsingripanden och ”rättvisa” från vänsterliberalerna. Missnöjet med vänsterliberalernas statsvurmande kan sedan utnyttjas av högerliberalerna.
Resultatet är ett allt mer genomreglerat samhälle där stat och kapital drar åt samma håll medan de vanliga medborgarna blir allt mer maktlösa och isolerade från varandra. De tandemcyklande liberalerna från höger och vänster har också i allt väsentligt brutit ned både folklig kultur och högre bildning i samhället, genom att reducera dem till uttryck för ytlig mångfald (kommersiell såväl som kulturell), nytta eller makt.
Antaganden om att alla individer strävar efter egennytta eller individuellt självförverkligande är enligt Deneen konstruktioner som inte ger en sann bild av människans natur. Det är istället det liberala samhället som på konstgjord väg upprätthåller dessa värden och indirekt tvingar in människor i dessa beteendemönster. Enligt Deneen främjar liberala principer om maktdelning (skepsis mot makten) och rättighetsbaserad lagstiftning lätt cyniska och egoistiska medborgare, även om han inte vill förkasta allt som liberalismen åstadkommit i den vägen.
Deneen ser de senaste årens framgångar för auktoritär högerpopulism som ett desperat rop på hjälp från befolkningar som övergivits av sina liberala eliter. Hans egen lösning är dock inte någon ”stark man” som ska välta brädet utan decentralisering. Makten måste återföras till lokalsamhället.
Det finns som sagt skäl för liberaler att ta Deneens kritik på allvar. En liberalism som får stå oemotsagd blir lätt slö, ytlig och självgod. Det gäller även liberaler som inte förstår att den egna ideologin, precis som alla andra ideologier, inte sitter inne på hela sanningen om människan och samhället.
Samtidigt måste man konstatera att Deneen blir väldigt vag när han ska skissera på alternativ till liberalismen. Skälet är att mycket av hans kritik i själva verket riktar sig mot det moderna samhället som sådant. Liberalismen är på många sätt djupt förbunden med den tekniskt drivna och storskaliga moderniteten. Det går knappast att återgå till något förlorat paradis av små gemenskaper, inte ens om man bortser från att dessa små gemenskaper i verkligheten har och hade betydligt fler brister än vad Deneen vill erkänna. Deneen säger sig inte vara någon nostalgiker men hans småskalighetsideal har ändå tydligt pre-moderna drag.
Liberalismen är av allt att döma den bästa överideologi vi kan ha ett modernt, urbaniserat, centraliserat och högteknologiskt samhälle. De faktiska alternativen – som dagens Kina, gårdagens Sovjet, eller i viss mån Ungern – tenderar att bli auktoritära just på grund av att modern teknik och centralstyre är ofrånkomliga villkor för maktutövande i dagens värld. Småskalighetsidealet har svårt att stå på egna ben även om man ser dess kollektivism som något eftersträvansvärt. En grekisk stadsstat skulle snabbt bli invaderad eller tvingas skaffa sig en mäktig beskyddare, på samma sätt som det av Deneen framhållna djupt religiösa Amish-folket i USA är beroende av den liberala statens beskydd för att kunna leva utan modern teknik och i enlighet med 1800-talsnormer.
Det betyder som sagt inte att liberaler ska ta lätt på den kritik som Deneen formulerar – och som en mängd klassiska tänkare har formulerat före honom. Liberaler gör klokt i att ta till sig sådana insikter som att det ofta är positivt att föra beslutsmakt närmare de som berörs, även om det skulle vara mindre effektivt. Att normer inte bara är förtryckande utan även nödvändiga för att människor ska kunna orientera sig. Att nytta inte alltid är ett överordnat värde och att människan långt ifrån är förnuftig och behöver vägledning för att inte bli slav under sina egna nycker. Många av dessa insikter fanns faktiskt hos tidigare liberaler, och inte minst i det svenska frisinnet.
En liberalism som tar hänsyn till den komplexa vekligheten, erfarenheten och människans brister blir helt enkelt en bättre liberalism – som bättre kan bemöta sina kritiker. Att försöka ”maximera” liberalismen i någon slags renlärighetsiver är däremot att göra den en otjänst.
LÄS MER: Överlever Upplysningen 2000-talet?
LÄS MER: Ett liberalt vägval
