”Gruppen pensionärer växer, gruppen missnöjda pensionärer växer, gruppen fattiga pensionärer tenderar att växa och så kan vi inte ha det”. Orden är SD-ledaren Jimmie Åkessons i Ekots lördagsintervju (22/5). SD vill att staten skjuter till en tusenlapp i månaden till genomsnittspensionären. Partiet vill även behålla a-kassan på den tillfälligt höjda nivå som rått under pandemin.
Det här har fått både Aftonbladet och DN att på ledarplats börja tala om splittring inom högerblocket. De bägge tidningarna, som allt oftare hamnar i samma båt, söker med ljus och lykta efter sprickor på högerkanten. Det blir mest krystat. Och inte sällan baserat på en nidbild av borgerligheten som en nyliberal långtradare som bara väntar på att få krascha folkhemmet – i DN:s fall med mer positiva bitoner än i AB:s spalter.
I sak är egentligen inte SD-förslaget mycket att bråka om. Sverige har 300 000 fattigpensionärer, majoriteten kvinnor. Det betyder att man har ungefär 12 000 kronor i månaden netto (eller mindre), efter skatter och bidrag. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige. Om förbättringen sedan sker som en riktad skattesänkning eller en riktad pensionshöjning är egentligen en teknikalitet, men kan vara viktigt i förhandlingarna med Moderaterna. KD har länge velat förbättra för pensionärerna. De bägge partierna har en annan väljarbas än M. Men Moderaterna lär knappast sätta sig på tvären för att hålla mormors pension på en låg nivå.
Vad gäller a-kassan vill SD låta den ligga kvar på den högre nivån, men bara för korttidsarbetslösa. Det borde inte heller vara särskilt kontroversiellt. Det är trots allt en omställningsförsäkring. Problemet i Sverige är inte att folk tar för många veckor på sig vid jobbyten utan att vi har närmare 200 000 personer i långtidsarbetslöshet. Bland dem en stor grupp som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden. Där kan bidragsberoende vara en delförklaring till att man inte kommer i arbete, även om det finns stora skillnader inom gruppen.
Vid kortvarig arbetslöshet har de flesta redan idag en högre ersättning via facket. SD:s höjning skulle främst minska fackens makt, i likhet med deras idé att förstatliga a-kassan – något även tidigare finansministern Anders Borg (M) var inne på. Och det är snarast här skon klämmer för kritikerna. S-makten är hotad.
Högerblocket enas idag kring den centrala migrations- och kriminalpolitiken. Man är också eniga om att försöka ansa den socialdemokratiska ideologiapparat som sträcker sig långt utanför partiet.
Men man är faktiskt också i samklang gällande grunddragen i den ekonomiska politiken. Den kommer i hög grad kretsa kring integration, arbetslinje och sammanhållning – med rättigheter och krav kopplade till medborgarskap och arbete.
I själva verket är den partipolitiska högern ett under av enighet jämfört med alternativet. Fientligheten som råder mellan marknadsfundamentalisterna runt Annie Lööf och socialisterna i Vänsterpartiet går att ta på. Faktum är att det nya högerblocket är det enda sammanhållna politiska alternativ som presenterats för väljarna.
