Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Att Sverige avviker från sina nordiska grannländer i synen på högerpopulismen säger mer om Sverige än om SD.  Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Att Sverige avviker från sina nordiska grannländer i synen på högerpopulismen säger mer om Sverige än om SD. Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Håkan Boström: Högersamarbete är redan regel i Norden

SD, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti klassas idag som samma typ av partier i forskningen. Ändå skiljer sig tonläget och låsningarna i regeringsfrågan här hemma märkbart från grannländerna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna är beredda att samarbeta med Sverigedemokraterna har kraftigt försvagat Socialdemokraternas förmåga att få igenom sin politik i riksdagen. Det har väckt en del farhågor även bland liberaler – känslor som Socialdemokraterna och vänstern nu gör allt för att underblåsa.

Men faktum är att samarbete mellan traditionella högerpartier och högerpopulistiska partier redan är det normala i stora delar av Europa, inte minst i Norden. I grunden handlar det om att partilandskapet har ritats om. Den gamla materialistiska höger-vänsterkonflikten har förskjutits mot frågor om identitet, mångkulturalism, migration och säkerhet.

Det är naturligt att det uppstår oro när gamla maktordningar rubbas. Än mer så när de utmanas från ytterkanterna. Men just därför bör man förhålla sig nykter och analytisk till samtidens politiska landskap. Uppskruvad retorik leder varken till förståelse eller kloka vägval – oavsett hur man ställer sig till utvecklingen. Här har Sverige en del att lära av omvärlden.

I och med att de nya populistpartierna växt i storlek har det blivit omöjligt för traditionella högerpartier att ignorera deras mandat och väljare. Utan samarbete finns inte någon chans att nå regeringsmakten för högern. Ett evigt vänsterstyre eller stora blocköverskridande koalitioner är inget bra alternativ i en demokrati. Det leder till att växlingen vid makten sätts ur spel. Politisk isolering är en strategi som bör reserveras för rena extremister som vill störta demokratin.

Inom forskningen skiljer man tydligt på högerextrema och högerpopulistiska (högerradikala) partier (Cas Mudde, ”The far right today” 2019). De högerextrema är uttalade antidemokrater som vill ersätta folkstyret med någon form av hemmasnickrat ”führerstyre”. Dit hör olika nazistgrupperingar och närbesläktade rörelser i marginalen. Dessa är lyckligtvis som regel små och obetydliga i dagens Europa.

Högerextremisterna kan beskrivas som ”högerns kommunister” då de vill avskaffa demokratin och ersätta den med en upphöjd ”elit” från den egna gruppen. Men det är inte extremisterna som ritat om kartan. Det är i stället de högerpopulistiska partierna – ”högerns socialdemokrater”. De har på ett par decennier utvecklats till breda missnöjespartier, och ”folkrörelser på nätet”.

Högerpopulisterna är ”hyperdemokrater”. De gör, precis som socialdemokratin tidigare, anspråk på att företräda ”folket”. Det som gör dem till populister är inte minst att de har en lättvindig inställning till principer om maktdelning, rättssäkerhet och minoritetsskydd (avser alla som inte tillhör den politiska majoriteten). Även här finns ett släktskap med den tidigare socialdemokratin som var en mer organiserad form av populism.

Likheterna mellan traditionell socialdemokrati och högerpopulism handlar dock om form än snarare än innehåll. Högerpopulisterna vänder sig emot S progressiva ideal. Kritiken mot invandringspolitiken är kärnan, men där finns också ett motstånd mot modern individualism, mångkultur, nyliberalism och globalisering. Inriktningen kan beskrivas som ”folkligt konservativ” med sin betoning på gemenskapsvärden och sin okomplicerade retorik.

Populismen fyller en funktion i demokratin. Den fångar upp väljare som annars skulle vänt politiken ryggen eller i värsta fall dragits till den rena extremismen. Den populistiska vågen har således drivit upp valdeltagandet. Den har kanaliserat missnöje i frågor där de etablerade partierna ignorerat majoritetens ståndpunkter. Det är i linje med hur demokratin är tänkt att fungera. När etablerade partier inte är lyhörda uppstår nya partier, som på vilken marknad som helst. Det är också i grunden sunt att det finns en elitkritik i en demokrati. Alternativet skulle vara direkt anti-liberalt.

Men ur liberal synvinkel är det förstås problematiskt med populisternas bristande respekt för liberala principer i statsstyret. Etablerade institutioner och regelverk fyller en viktig funktion i ett samhälle – även när de går emot folkviljan. Det är en kritik mot populismen som även delas av traditionellt konservativa. Inget civiliserat samhälle kan vara utan en utbildad och byråkratisk elit. Det är skillnad på att kritisera den sittande eliten för inkompetens och att tro, eller låtsas, att man kan undvara en styrande elit även i en demokrati.

Så långt teorin. Hur ser det ut i praktiken? Vi behöver inte gå särskilt långt för att ta reda på hur det sett ut när populistpartier fått inflytande över regeringsmakten. Samtliga våra nordiska grannländer har nämligen antingen haft regeringar där högerpopulistiska partier ingått eller regeringar som haft högerpopulistiska partier som samarbetspartier. Att studera Norden ger en betydligt mer realistisk bild av den här typen av samarbeten än de spektakulära jämförelserna med Donald Trump, Ungern och tyskt 1930-tal som flyger runt i svensk debatt.

De nordiska högersamarbetena har förstås satt avtryck i politiken – främst i invandrings-, integrations- och kriminalpolitiken. Danmark är här det tydligaste exemplet. Man kan ha olika åsikter om utvecklingen, och retoriken, i Danmark. Men Danmark är på många sätt ett mer liberalt land än Sverige och de liberala grundprinciperna om maktdelning, rättssäkerhet och minoritetsskydd står otvetydigt starka och robusta i vårt södra grannland. Samtliga nordiska länder tillhör de högst rankade länderna i världen i Freedom House Index över politiska rättigheter.

Kan då Sverigedemokraterna verkligen jämföras med sina nordiska systerpartier: norska Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti? Ja, svarar forskningen. Den kanske främsta experten på ämnet, statsvetardocenten Ann-Cathrine Jungar, skriver i rapporten ”Populism i Norden” 2017: ”Trots olika ideologiska ursprung i agrar populism, skatteprotest och extrem nationalism har de fyra nordiska högerpopulistiska partierna konvergerat och utgör idag en distinkt nordisk högerpopulistisk partifamilj…” (Jungar sid 30) samt: ”Systematiska jämförelser av partiernas ideologi och retorik visar på tydliga likheter mellan partierna” (sid 93).

Enligt Jungar är det främst det norska Fremskrittspartiet som skiljer ut sig genom att vara något mer marknadsliberalt och mindre auktoritärt än de övriga. I övrigt ligger den stora skillnaden inte i vad partierna står för utan hur de har behandlats av andra aktörer i respektive land. SD har till skillnad från Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna varit politiskt isolerat. Skälet är historiskt. Visserligen har SD aldrig varit ett nazistparti – som det myckna talet om ”nazistiska rötter” ger intryck av. Men partiet hade definitivt problem med rågången mot extremister (inklusive enskilda nazister), skinnskallar och rasister under 1990-talet.

SD var alltså ett paria-parti av en anledning. En delförklaring till detta, som Jungar nämner, är att SD radikaliserades under Ny Demokratis korta tid som politisk kraft (1991-1994). Ian och Berts parti drog till sig de mer moderata högerpopulisterna (Jungar sid 54). Dagens SD är dock något annat än på 1990-talet. Nio av tio partimedlemmar har tillkommit på senare år.

Paradoxalt nog har också den hårda granskningen av SD i Sverige bidragit till att göra partiet mer rumsrent och disciplinerat jämfört med systerpartierna. Jungar menar att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna skyddats med en ”ryktessköld” tack vare sin mer städade historia. DF har liksom norska Fremskrittspartiet sina rötter i skatterevolten på 1970-talet, Sannfinländarna springer ur landsbygdspopulism.

Fenomenet är tydligast i Sannfinländarnas fall där extrema och rasistiska uttalanden är frekventa, liksom extremistkopplingar. Flera riksdagsledamöter, inklusive partiledaren Jussi Halla-aho, är exempelvis dömda för hatbrott. Ändå har Sannfinländarna betraktats som inte bara ett möjligt stödparti utan även ett möjligt regeringsparti. SF erbjöds plats i den finska center-högerregeringen redan 2011, men tackade ja till att ingå regeringen först 2015. Regeringsansvaret drabbade dock partiet hårt i opinionen vilket slutade i partisplittring 2017. Sedan dess har dock partiet återhämtat sig starkt i opinionen.

I Norge har Fremskrittspartiet suttit i den borgerliga regeringen de senaste sju åren. I Danmark släpptes Dansk Folkeparti in i värmen redan 2001 som stödparti till liberala Venstre. DF var sedan stödparti till borgerliga regeringar under tio år. Partiet gjorde ett succéval 2015, men har sedan dess tappat kraftigt i opinionen. Inte minst då flera av de etablerade partierna tagit över många av DF:s ståndpunkter och retorik. Även de danska Socialdemokraterna öppnade 2017 för samarbete med Dansk Folkeparti.

Våra nordiska grannländer har med andra ord på ett helt annat sätt än Sverige anpassat sig till det nya politiska landskapet. Detta utan utdragna regeringsförhandlingar eller en uppskruvad polarisering. Man kan tycka bra eller dåligt om politiken i Danmark och Finland. Men det är på intet sätt länder som avviker från europeisk normalitet.

Då är det snarare Sverige som avviker från den europeiska mittfåran. Det märks i coronahanteringen. I asylpolitiken. I gängbrottsligheten. Sverige har i och för sig länge varit lite annorlunda i Norden. Vi är av tradition en överhetsstat där den statliga byråkratin och experter haft en stark ställning gentemot befolkningen. Folkrörelserna fungerade under en period som motvikt, men de har i dag mer eller mindre sugits upp i staten och tappat sin folkliga förankring.

Det unikt långa socialdemokratiska maktinnehavet har satt sin prägel på Sverige på ett sätt som kan vara svårt att uppfatta när man befinner sig mitt i det. Det gäller inte minst makten över tanken. Att Sverige intar en global extremposition på forskningsprojektet ”World Values Surveys” värderingskarta är ingen slump.

S-hegemonin tar sig flera uttryck. Borgerliga regeringsinnehav har mer eller mindre setts som tillfälliga avbrott i en socialdemokratisk samhällsutveckling. Socialdemokratin har haft en tankemässig dominans över institutionerna också under borgerliga regeringar, liksom vänstern präglat det offentliga samtalet fram till nyligen. Borgerligheten har heller aldrig på allvar utmanat den svenska samhällsmodellen i regeringsställning utan mest fixat och skruvat med olika skatte- och bidragssatser.

Nästa år kan det bli annorlunda. Då kan Sverige få en renodlad högerregering för första gången på nästan hundra år. Det är den främsta förklaringen till det höga tonläget från socialdemokratiskt håll. Ur liberal synpunkt vore det förstås bra om också Liberalerna under Nyamko Sabuni kunde ingå i denna konstellation. För Sverige skulle må bra av mer politisk pluralism, av att bli ett mer normalt land och ta ett steg tillbaka från ytterlighetspositionerna. Att helt enkelt bli lite mer som våra nordiska grannar.