Jag har ett tydligt minne av att jag funderade en del över Kristian II som barn. I lågstadiet fick vi nämligen lära oss om Gustav Vasas befrielsekrig. Lärarinnan Kerstin beskrev hur Kristian avrättade tappra svenskar som protesterat mot den danske kungens kröning 1520. Det jag funderade över handlade inte direkt om maktrelationerna mellan de tre nordiska rikena, ekonomins påverkan på Kalmarunionens upplösning eller något sådant.
Nej, det jag fascinerades över var namnet. Fröken, som var av den gamla skolan, benämnde den danske kungen konsekvent som Kristian Tyrann, med ett dramatiskt, ”danskt” uttal.
Jag minns att jag tyckte att det var ohyggligt att vi haft en kung i Sverige som var så dum. Folk sa förvisso att Göran Persson var dum, men han kunde inte vara i närheten av så dum som Kristian Tyrann. För han hette ju Tyrann i efternamn.
Jag minns att jag tänkte att det var passande att en så elak person hade ett sådant namn, men slogs ändå av att det var en märklig slump. Och jag minns att jag var tacksam över att Gustav Vasa befriat oss svenskar från de hemska danskarna, som jag för mitt inre såg simma runt i blod och hånskratta under Stockholms blodbad (jag tolkade det lite väl bildligt).
Så effektiv var Gustav Vasas propagandaapparat att ett uttryck ur Gustav Vasas regeringshandlingar från 1520-talet får en lågstadieelev på 1990-talet att missuppfatta ett öknamn.
I dag är det 500 år sedan Gustav Vasa utsågs till svensk kung. Hans väg till att bli svensk regent är kantrad av en rad myter som lever ända in i våra dagar och som skapats genom seklerna. Inte minst turerna i Dalarna och att han skulle ha åkt det första Vasaloppet på skidor till Norge efter att dalabönderna till en början vägrat att strida mot den danske kungen. Det är inte sant – han åkte med största sannolikhet släde.
Att Gustav Vasa skulle ha lyckats övertyga dalkarlarna genom att appellera till nationalistiska känslor, gammal sympati med sturarna och väcka ilska över Stockholms blodbad är också tveksamt, åtminstone som ensam förklaring. Snarare var det Kristians ekonomiska politik som fick dem att slutligen ändra sig.
Likaså är bilden av att Gustav Vasa, eller Eriksson som han hette då, ensam och hjältemodigt störtade Kristian en förenkling. Det fanns motståndsrörelser på flera håll i landet. Om inte Gustav Vasa hade lyckats, hade någon annan tids nog gjort det. Kalmarunionen mellan Sverige, Danmark och Norge var aldrig populär i Sverige. Hela 1400-talet präglades av svenska uppror och försök att lämna unionen.
Men nu var det Gustav Vasa som blev utsedd till svensk kung den 6 juni 1523 i Strängnäs. Och det är inte bara propagandan kring Gustav Vasa som lever kvar.
Under Gustav Vasas tid växte den moderna svenska statsapparaten fram. Gustav Vasas livvakter är fröet till dagens Livgarde, vars fana pryds med texten ”Befrielsekriget 1521”. Gustav grundade den svenska flottan som i fjol firade 500 år. För att minska risken för uppror värvade han män i upprorspräglade landskap till vad som kan beskrivas som en första nationell armé. Han genomförde reformationen i Sverige och stramade åt kyrkans makt, införde arvsmonarki och centraliserade den politiska makten till Stockholm.
Just detta menar historikern Lars-Olof Larsson är fröet till den ”svenska modellen”. I ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann” (Prisma 2002) beskriver han hur det blodiga bekämpandet av Dackefejden fick kungen att tänka om. För att minska risken för uppror insåg Gustav att han behövde få till en dialog med lokalsamhället via häradstingen, som fick dryfta sina åsikter om skatter och annat – men utan att kunna sätta sig över kungen.
Denna mentalitet – en stark centralmakt i kombination med dialog och samförstånd – menar Larsson är en av flera förklaringar till att den svenska politiska kulturen ser ut som den gör. Saltsjöbadsandan, den svenska modellen och reformer i stället för revolution – allt detta som har präglat och fortfarande präglar svensk politik har ett frö från Gustav Vasas tid.
Sverige har sedan dess varit förskonat från några blodigare uppror eller inbördeskrig. Men inte bara det. Sedan Gustav Vasa jagade ut danskarna har Sveriges kärnområden aldrig varit ockuperade eller styrts av främmande makt. Stockholm har aldrig intagits. Ryssarna har förvisso försökt, men har inte lyckats.
Detta gör Sverige till en tämligen unik nation i europeisk bemärkelse. Alla andra länder runtomkring oss – Norge, Danmark, Island, Finland, Tyskland, Polen, hela Baltikum – har ockuperats. En vanlig förklaring till svenska politikers påstått naiva inställning till kriser är att vi varit fredsskadade eftersom vi inte haft krig på 200 år. Men kanske är en lika stor förklaring att vi har styrt oss själva i 500 år. Och 500 år är en lång tid.
För gemene svensk som inte har bakgrund från ett annat land är det antagligen svårt att föreställa sig hur det är att styras av en främmande makt och se fienden tåga in i stan, ta ned den blågula flaggan och hissa sin egen. Det finns inget sådant minne i det svenska kollektiva medvetandet.
Den svenska staten har det senaste halvmillenniet förvisso stundtals varit brutal mot sin egen befolkning, från Gustav Vasas hårda repression mot upprorsmakare till folkmordet på skåningar och fördrivningen av frikyrkliga ut ur landet. Sverige har också förlorat stora delar av sitt territorium, inte minst Finland, vilket orsakade ett svårläkt nationellt trauma för 200 år sedan. Och självklart har den svenska politiken i många fall påverkats av tryck från utlandet. Men vi har sedan 500 år tillbaka varit ett land som förskonats från ockupation.
Kanske har det gjort oss lite oförstående inför andra länders motvilja till diverse politiska reformer. Att länder i sydöstra Europa inte är förtjusta i invandring från Mellanöstern har nog delvis att göra med att en del av dessa länder för bara 150 år sedan – en kort tid sett till antalet generationer – styrdes av Osmanska riket. Att balterna inte behandlar den ryska minoriteten i enlighet med svensk modern rättighetsstandard har sin förklaring i att deras kultur för inte särskilt länge sedan var nära att förintas av ryssarna genom folkfördrivning och kulturell utplåning. Historien påverkar nutiden.
Så gott som varje nationaldag väcks debatten om varför vi firar och hur man ska fira till liv. I Sverige har vi ingen lång tradition av att uppmärksamma dagen med pompa och ståt. Många andra länder är betydligt mer entusiastiska över sina nationaldagar. I Estland firar man det estniska folkets kamp för självständighet mot Ryssland och drömmen om en suverän stat, som estländarna kämpat för, inte en, utan flera gånger. Och i Finland firar man självständighetsdagen till minne av frigörelsen från ryssarna 1917.
Men kanske är det faktum att vi inte firar något liknande trots allt en anledning att fira. Att styra sig själv är ett privilegium. Dessvärre är det fortfarande det i Europa 2023. Rysslands anfallskrig mot Ukraina visar tydligt att imperialismens och maktfullkomlighetens tid inte är förbi.
Så vi har skäl att vara tacksamma. Tacksamma över att Sverige varit ett fritt land i 500 år. Glad nationaldag.
