Mathias Bred utmålar i GP den 10/8 naturskyddade områden som stora yngelhärdar för granbarkborren och påstår att om staten skulle ha bekämpat borrarna där, så skulle problemen i den brukade skogen vara mycket små.
Detta är inte korrekt. Den svåra situation vi nu befinner oss i beror på att träden under den ovanligt torra och varma sommaren 2018 var så stressade att nästan all grov granskog var möjlig för granbarkborre att föröka sig i, såväl inom som utanför skyddade områden.
En analys av satellitbilder som utfördes av Holmen Skog AB visade att angreppen 2018 och 2019 var jämnt utspridda i skogslandskapet, oberoende av avståndet till närmsta skyddade område.
Påståendet att skogsbruket kan ”bekämpa granbarkborren träffsäkert” är dessvärre inte heller korrekt. Skogsbruket har tagit stort ansvar och gör fortsatt storartade insatser för att bekämpa granbarkborren. Men för en hundraprocentigt effektiv bekämpning måste man få bort de angripna granarna ur skogen innan den nya generationen av granbarkborre hunnit lämna trädet. Från angreppets start har man åtta till tio veckor på sig att göra detta. Den oerhörda omfattningen och utbredningen av angreppen gör att en hundraprocentigt effektiv bekämpning – att hitta och åtgärda alla angripna granar i tid – bara är möjlig i teorin.
Granbarkborreangreppen påminner inte så lite om den pågågående corona-pandemin. Det gäller att orka hålla ut och hålla i. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och skogliga aktörer har ett strategiskt och intensivt samarbete mot skogsskador. Mathias Breds text om de skyddade områdena riskerar att flytta fokus och försvårar det viktiga arbetet. Det vore mycket olyckligt eftersom granbarkborren orsakar skador för många miljarder och den helt övervägande andelen av alla angrepp finns utanför skyddade områden.
Herman Sundqvist, Generaldirektör Skogsstyrelsen
***
Mathias Bred svarar:
I min ledare vill jag flytta fokus till de enskilda skogsägarna. Människor planterar och sköter en granskog för att få avkastning. Om staten eller länsstyrelsen sedan tar över grannfastigheten och inte gör åtgärder mot granbarkborren riskerar den enskilde att drabbas om och när granbarkborren vandrar över gränsen. Att det finns en lokal risk kring skyddade områden med granskog har Skogsstyrelsen själva informerat om.
Flera länsstyrelser har också uppmärksammat markägarnas utsatthet och hemställt hos regeringen om ett ersättningssystem. Fler markägare lär drabbas när de skyddade områdena blir större och när klimatet blir varmare. Rimliga vägar framåt är att säkerställa ersättning för enskilda skogsägare, samt att skyddade områden oftare inkluderar en buffertzon mot angränsande produktionsskog. Frågan är alltså inte var det finns flest granbarkborrar, utan om hur vi skyddar enskilda skogsägare.