Sverige behöver en strategi för att minska skadorna som orsakas av granbarkborren. Bara under 2020 ska skogsbruket ha förlorat runt 3,5 miljarder kronor på granbarkborrens framfart.
Till del kan granbarkborrens tillväxt kopplas till klimatförändringar. Långa varma somrar tillåter insekterna att föröka sig mer samtidigt som torkan gör äldre träd mer sköra. Fler stormar ger fler fällda trädstammar att kalasa på.
Men granbarkborren är också en vinnare på den rådande ideologi som vill maximera andelarna orörd skog. Ett av målen med skyddad skog är att tillåta så kallad död ved att stå kvar. Gamla stammar blir till boplatser för småkryp som i sin tur är viktiga för den biologiska mångfalden. Men här trivs även granbarkborren.
I dag kan skogsbruket bekämpa granbarkborren träffsäkert. Men här håller starka krafter emot. Länsstyrelser och regeringen har varit ytterst ovilliga att tillåta insatser mot angripna bestånd, då dessa ofta återfinns i skyddade områden. När ingen gjort något har det skapats kuvös, tillväxtplatser, varifrån granbarkborren har spridit sig från reservat in till omkringliggande brukade skogar.
Granbarkborren drabbar framförallt framför allt enskilda. Det är bönder och skogsägare som har mark nära reservat som är i farozonen. Ett sätt att minska risken vore om man kunde bekämpa granbarkborren i reservatens ytterkanter och på så vis minska risken för spridning. Detta sker sällan idag.
Inom naturvården talar man om ekologisk konnektivitet. Genom att binda samman skyddade områden tillåter man arter att förflytta över större sträckor. Men detta gäller förstås även mindre önskade vandrare som granbarkborren. Med fler skyddade områden, och större sammanhållna skiften där ingen bekämpar granbarkborren kan vi få se mycket mer skadad skog. Det hyggesfria skogsbruk som miljörörelsen förordar innebär också fördelar för granbarkborren. Äldre träd som sparas kan bli utgångspunkter för spridning.
Granbarkborrens framfart pekar på det omöjliga att återvända till en obrukad skog. Det skulle inte bli en skog som vi människor uppskattade för rekreation och friluftsliv. Den skulle inte heller präglas av mångfald. Exempel från Tyskland, Tjeckien och Kanada visar på hur stora arealer skog kan dö om skadedjursangrepp får fortgå.
Många skogsägare ser granbarkborren som ytterligare en pålaga från överheten, en ekonomisk skada som ytterst har sitt ursprung i politiska idéer. Bäst är förstås om någon slags balans kunde nås. Skadeangreppen skulle markant kunna minskas om bara staten och länsstyrelserna tog större ansvar för att stoppa tillväxt av skadedjur i de skogar som de förvaltar. Därför behövs en nationell strategi som olika intressen kan samlas kring och acceptera. Här har det nya Skogsskadecenter som regeringen instiftat en viktig uppgift.
