En ung man söker vård på psykakuten efter att hans flickvän gjort slut. En kvinna i livets slutskede får läkemedel för att motverka smärta och ångest, men ingen sitter bredvid hennes säng. En stor och snabbt växande andel av unga svenskar diagnosticeras för neuropsykiatriska problem, könsdysfori och depressiva tillstånd.
Det verkar vara något sjukt med sjukvården och hur vi förhåller oss till den.
Kritiken är inte ny. För femtio år sedan presenterades den allvarligaste anklagelseakten som någonsin riktats mot den moderna medicinen. I boken Den farliga sjukvården – mer känd under den engelska titeln Medical Nemesis – menade författaren Ivan Illich att sjukvården gör lika mycket skada som nytta.
Redan i mitten av 1970-talet varnade Illich för en farlig medikalisering av samhället. Vården förstör människors förmåga att själv ta hand om sin hälsa och hantera det lidande som är en ofrånkomlig del av livet, menade han. I hög utsträckning har hans farhågor besannats i vår tid.
Kärnan i Illichs anklagelseakt mot den moderna sjukvården är tre former av iatrogenes, ett ord betyder ungefär ”av läkare orsakat”. De vanliga vårdskadorna utgör medicinska iatrogeneser – oönskade effekter av medicinska behandlingar. Läkemedelsskador, allvarliga komplikationer efter operationer och patienter som smittas av sjukdom på sjukhuset är allvarliga problem i sjukvården.
Kulturell iatrogenes innebär att normala mänskliga erfarenheter som nedstämdhet och graviditet tolkas som sjukdomar som fordrar behandling och medicinsk expertis. Strukturell iatrogenes innebär att samhället förlorar förmågan att hantera smärta. Resultatet blir ett skadligt beroende av läkemedel och medicinsk expertis.
Har problem som läkarna själva orsakat blivit så allvarliga som Illich påstod? Ett exempel som talar för det är den amerikanska opioidkrisen, som började med överförskrivning av smärtstillande läkemedel. I mitten av 1990-talet kom det opioid-baserade läkemedlet Oxycontin. Det blev startskottet för en fruktansvärd utveckling av överdoser och missbruk av opioider som orsakat i storleksordningen en halv miljon döda i USA och bidragit till att den amerikanska medellivslängden sjunker, trots välstånd och fred.
Det är enkelt att se läkemedelsföretagens girighet i kombination med människors oförmåga att utstå smärta och läkarnas beredvillighet att skriva recept som krisens upphov.
Ivan Illich föddes i Wien 1926 och utbildade sig till medeltidshistoriker och präst i den katolska kyrkan. Prästgärningen tog honom till fattiga byar i Mexiko och slummen i New York. I slutet av 1960-talet la han ämbetet på hyllan och publicerade i stället en rad böcker där han kritiskt granskade det moderna samhällets institutioner och kultur. Han gick bort 2002 till följd av en tumör i ansiktet som han valde att inte låta läkare behandla.
Skolan, sjukvården och samtidens jämställdhetssträvanden skärskådades av Illich. Hans återkommande tanke är att moderniteten förstört kulturella bruk som hjälper människan att hantera sin existentiella belägenhet. Mot modernitetens fixering vid kontroll ställde han Jesu ord i Bergspredikan om liljorna som växte på marken och som inte ängslades.
Just nu pågår en lågmäld högkonjunktur för Ivan Illichs tänkande: En stor biografi på engelska, långa artiklar på svenska kultursidor och nyligen ett symposium vid Akademiska sjukhuset i Uppsala där teologer, samhällsvetare och medicinare diskuterade hans medicinkritik. Mer än 200 personer – främst läkare och psykologer – satte av en halvdag för att lyssna.
En av föreläsarna i Uppsala gjorde observationen att medan Illich såg läkarna, ”de medicinska byråkraterna”, som drivande bakom medikaliseringen är det nu patienter och företag med vinstintresse som driver utvecklingen. I dag varnar läkarna för övertro på medicinska behandlingar.
Den accelererande medikaliseringen framstår som en oundviklig följeslagare till hyperindividualismen. När vi brutit upp från småsamhällenas gemenskap, lever utan gudstro och på avstånd från släkt och familj uppstår en akut efterfrågan på stöd när smärta eller ångest uppträder. Trots att en god vän eller själasörjare hade varit bättre är det sjukvården som får ta rollen, även om den inte är lämpad för det.
I de flesta fall gör sjukvården mer nytta än skada. I det avseendet Ivan Illich var alltför hård i sin kritik. Men det går inte att bortse ifrån den skadliga effekt på kulturen som han pekar på. Det är ett sundhetstecken att svenska medicinare förmår gå i dialog med sin värste kritiker i syfte att reflektera över sin egen verksamhet.
