Hon klev försiktigt upp på vågen, darrade av ren utmattning men också av rädsla för att inte bli antagen. Kvinnor skulle väga 50 kilo. ”Du väger för lite, stig av” röt förmedlaren. Hon tittade bakåt, på den långa kön, vände blicken tillbaka mot mannen som vägt henne och vädjade till honom. Hon hade klarat allt annat, hör-, syn och andningstest. Hon darrade, grät och bönföll honom på de få ord hon behärskade.
Som av ett mirakel skrev han upp henne med hela sex kilo, siffran 45 ströks över med 51 och hon hamnade i registerboken över kvinnor som skulle skickas till Tyskland för att bli gästarbetare.Hon var analfabet, hade aldrig gått i skolan och behärskade knappt någon turkiska. I Istanbul var det majoritetsspråket. I Midyat i Mesopotamien i sydöstra Turkiet pratade de flesta då assyriska/syrianska, men också arabiska eller kurdiska. Turkiskan var dock det officiella språket.
De senaste åren hade hon haft det tufft, hennes mamma hade omkommit i en eldsvåda och hon fick flera småsyskon att dela ansvar för. Hennes egen son hade kidnappats och förtrycket mot assyrier/syrianer hade intensifierats, för att de var kristna och för att de tillhörde en annan etnicitet.
Hon lämnade två små barn efter sig, en dotter på ett år och en son på drygt två. Året var 1968 och hon var på väg till Västtyskland för att leta efter sin lillasyster som endast 17 år gammal hade rest till Tyskland för att arbeta och skicka pengar till familjen. Hon skulle försöka leta upp systern, tillsammans skulle de sedan skapa en framtid för sin familj.
Hon hoppades alltså kunna bli ett ankare och kunna ta ut resten av familj och släktingar från Turkiet till ett land med yttrandefrihet, religionsfrihet och rättigheter åt kvinnor och barn. Då hon inte kunde skriva skulle inte hennes barn veta var deras mor befann sig och vad hon gjorde. Hon skulle inte heller kunna ringa. Det var som en tagg i hennes hjärta, att hon inte skulle ha någon kontakt med dem.
Men hon hade siktet inställt. Hon skulle till ett fritt land. Hon fick redan som treåring lära sig att man måste vara mycket försiktig med vad man tycker och säger annars kunde ens föräldrar fara illa ut. Ens syskon skulle kunna försvinna spårlöst. Hon var trött på att ständigt leva i fara. Hon heter Terzö Terez Kino och är min mor.
Jag följer ganska många Facebook-sidor, bloggar, Twitter-konton och poddar. Jag är intresserad av samhället, av debatten om det, av genuina politiker och av sådana som ägnar sig åt floskler och av eldsjälar som kavlar upp ärmarna och försöker bidra till att vi får ett bättre Sverige. Och av bagdadbobbandet.
Men låt oss gå tillbaka ytterligare några decennier i tiden för att bättre förstå min bild av kampen om yttrandefriheten. Klockan fem på morgonen någon gång i början av 1940 väcktes min morfar och hela stadsdelen i Midyat i sydöstra Turkiet av att militären tågade in och gjorde rajder.
De sköt i luften hotfullt och skrek att de kom för att hämta kollaboratörer. Min morfar var en av de anklagade. De knöt hans händer till en hästsvans. I åtta mil drogs han bakom hästen, för sin kamp om yttrandefriheten.Han dömdes, fängslades och torterades i fyra år. Han tillhörde fel religion, fel etnicitet och han hade enligt polisens informatörer diskuterat mänskliga rättigheter och friheten att få yttra sig om dessa.
Jag befinner mig i Sverige för att min morfar och andra i min släkt flydde åsiktsregistrering och angiverisamhällen. Vi kom till ett av världens bästa länder, där demokrati rådde och där vi äntligen kunde öppna munnen för andra än bara tandläkaren.”Öppna aldrig munnen för någon annan än tandläkaren”, fick vi nämligen lära oss som små barn i länder som Turkiet, Irak och Syrien. Om man inte gjorde så, om man till exempel berättade att föräldrarna skojat om något som av regimen kunde tolkas som kritik kunde familjen fara mycket illa.
När jag frågade farfar om han trivdes i Sverige, han verkade emellanåt så ledsen, svarade han ”Jag är ju glad för att du inte bor kvar i hemlandet, du skulle gripas och försvinna för att du inte kan hålla käft”. Det han menade var att jag som fjortonåring var med och arrangerade en strejk i Wasaskolan i Södertälje.
Något sådant var ju inte möjligt i Turkiet där jag föddes.Det här med att äntligen få berätta, få uttrycka sig, få avslöja, fick assyrier/syrianers och andra förtryckta minoriteters diaspora att fullkomligt blomma ut. I Sverige kunde vi förena oss, manifestera, demonstrera och till och med avslöja att vi hade utsatts för folkmord.
Hösten 1997 var jag med om en bilolycka och tvingades skola om mig från restaurangbranschen till journalist. Jag började med att vara med och producera en dokumentärfilm om ett folkmord som var okänt för omvärlden. Det på mitt folkslag.
Mina föräldrar var rädda för att jag skulle råka illa ut för att jag grävde i brott mot mänskligheten som hade begåtts 85 år tidigare. Hade vi bott kvar i Mellanöstern eller Turkiet hade de nog försökt stoppa mig på alla sätt från att göra filmen.
Nu, här i Sverige, var de kluvna, å ena sidan ville de att sanningen skulle komma fram, å andra sidan värnade de om mig och om de som var kvar i födelseländerna. Mina kvarvarande släktingar kunde ju råka illa ut för att jag ”vara tyst, så som vi har varit i decennier, vad tjänar det till att säga sanningen?”
De senaste åren har kollegor till mig fängslats, torterats, kidnappats och dödats i många länder världen över.Att man här hemma i Sverige nu försöker strypa yttrandefriheten och samtidigt också begränsa journalisters möjlighet till att undersöka och avslöja oegentligheter är oroande.
Samtidigt som samhällsdebatten är infekterad och många inte ens vågar ta den. Invektiv, personliga påhopp och hån har blivit allt vanligare.Jag har intervjuat sjuksköterskor, läkare, taxichaufförer, socialsekreterare, revisorer, jurister och andra som har blivit trakasserade och tystade på jobbet för att de uttryckt oro för förhållanden i städer som Malmö och i förorter till storstäder, till exempel Tensta.
Jag har också på Twitter sett annat som är farligt, som kan trigga en sjuk människa att begå ett våldsbrott mot en meningsmotståndare. Det har varit rena uppmuntran till sådant brott mot meningsmotståndare från både vänster -och högerdebattörer.På Facebook jagar man varandra, man anmäler inlägg och kommentarer för att få de att försvinna. Jag är också för att svordomar, hot och hat ska tas bort. Men inte att folk inte ska få yppa sin mening.
Vår regering har de senaste månaderna börjat uttrycka sig på ett sätt som utan omsvep skulle få användare avstängda på Facebook. Deras utspel skulle kunna tolkas som rasistiska och hotfulla och de skulle bli anmälda och kanske avstängda.Det är oerhört tragiskt att se rasismen frodas och lika jobbigt är det att se drevet mot folk som försöker berätta hur det ser ut med till exempel gängkriminaliteten, lärare och fritidsledare som kallas rasister. Det är galet åt båda håll.
Jag har myntat ett begrepp ”att bagdadbobba” eller att vara en ”bagdadbobbare”. Iraks siste informationsminister under Saddam Husseins tid hette Mohammed Said as-Sahaf. Amerikanerna gav honom namnet Bagdad-Bob. Han stod inför världskameror och ljög rakt in i linserna och sade att allt var under kontroll, att Iraks regim aldrig skulle falla, samtidigt som bomberna föll bakom honom och amerikanerna redan var inne i Bagdad.
I Sverige har vi haft många bagdadbobbare, alldeles för många, politiker och tjänstemän som ljugit om svåra förhållanden. Se gärna SVT:s avslöjande dokumentär Tvärvändningen som är full av bagdadbobbare och hur de fick direkta order om att bagdabobba, alltså titta rakt in i kameralinsen och ljuga medan kaos utbröt bakom dem.
Om vi ska hårddra det finns det idag två falanger i den svenska samhällsdebatten, båda vill väl men istället för att svälja stoltheten och ta till sig av varandras kunskaper och tankar främjar man sig än mer från varandra. Det är en farlig utveckling och har lett till en märklig förvirring. Det är inte att strypa yttrandefriheten vi behöver, det är att bromsa polariseringen.
