Under senare år har fokus legat på att förtäta Göteborg i centrala och halvcentrala lägen. Nästan inga detaljplaner har haft som syfte att bygga villor. Samtidigt har kranskommunerna lockat med god tillgång på tomtmark och möjlighet för barnfamiljer att bygga hus - något som fått många potentiella skattebetalare att bosätta sig utanför Göteborgs kommun.
Det är bra att frågan om nya villaområden diskuteras med öppna kort, för den är mer komplicerad än vad man kan tro.
Å ena sidan är villaboendet för många en självklarhet i ett glest land som Sverige. Det är en attraktiv boendeform för familjer och det finns ett brett utbud av byggare och leverantörer med småhus som specialitet. Villaområden utstrålar trygghet, identitet och samvaro.
Å andra sidan finns en rad hållbarhetsutmaningar. Nya villaområden kräver stora infrastrukturinvesteringar per boende och själva husen är i regel mindre energieffektiva än flerbostadshus. De ger ofta upphov till en livsstil där bilen är central och status skapas av stora boytor och material med hög miljöpåverkan. Områdena tenderar att bli socialt homogena.
Grupper med låga inkomster har ofta inte råd med egen villa i större städer. Har ett område fått en exklusiv stämpel styr marknaden mot ännu fler hus av samma karaktär, vilket skiktar befolkningen ekonomiskt och etniskt. Göteborg är en extremt segregerad stad.
Utifrån kommunens ekonomiska perspektiv finns skäl att följa marknaden och bygga fler villor i de mest eftertraktade områdena och därmed göra det attraktivt för höginkomsttagare att bo kvar. Utifrån hållbarhetsperspektivet är det bättre att se till hela storstadsregionens sociala och ekologiska utmaningar och verka för större blandning.
Går dessa båda strategier att kombinera? Ja, absolut.
Att tala klarspråk om bostadsförsörjning kopplat till kommunal skattekraft och inkomstskillnader är en bra början. Det är bättre att kommunen definierar nya sammanhängande områden än att utvecklingen sker oplanerat. Trots att få nya villaområden planlagts på senare år har byggandet i Göteborgs attraktiva kustzon rullat på. Avstyckningar utanför detaljplanelagda områden sker kontinuerligt, men utvecklingen är långsam och de tomter som skapats har blivit väldigt dyra - med påföljden att många områden blivit onödigt glesa och bilberoende.
Därför är det en bättre lösning att möta den efterfrågan som finns, men från kommunalt håll styra den mot en högre grad av hållbarhet. Det vill säga se till att de nya villaområden som pekats ut i Norra Hisingen, Hovås och Bergum underställs samma mål som annat byggande – blandade funktioner, smart markutnyttjande, utbyggd kollektivtrafik och yteffektiva bostäder med låg energiförbrukning.
Det finns gott om bra exempel från både äldre och nyare tid. Täta, blandade trädgårdsstäder som Örgryte och Kungsladugård hör till stadens mest eftertraktade. På senare år framstår förtätningen av nya Hovås, där blandad stadsbebyggelse skapar kvaliteter för omgivande villaområden, som ett gott exempel på en välfungerande helhet.
I framtidens marknära bostadsområden finns möjligheter att arbeta framsynt och innovativt med hållbarhetsfrågorna. Det kan gälla lokal mat- och energiproduktion, attraktiva offentliga rum och fokus på energineutrala hus i material med låg miljöpåverkan.
Vi bör dock akta oss för att bygga stora homogena villamattor med återvändsgator och ensidigt innehåll, så som man gjorde på 1960- och 70-talen. Bortsett från ovan nämnda hållbarhetsproblem, äts den skattekraft kommunen vinner snabbt upp av höga infrastrukturinvesteringar och kostnader för att bygga skolor och förskolor med stora upptagningsområden.
Sammantaget bör framtidens Göteborg kunna erbjuda bostäder med olika karaktär, men med den gemensamma nämnaren att de för olika befolkningsgrupper samman och främjar hållbara livsval.
