Julen är den mest traditionsrika helgen i den svenska kalendern. Den slår inte bara sekulära firanden som nyår och nationaldag – för att inte tala om politiska påhitt som ”FN-dagen” (24/10) eller ”Europa-dagen” (9/5). I sin traditionstäthet slår julen även andra kristna helger som påsken eller hedniska riter som midsommar.
Till del kommer denna tyngd från själva längden på firandet. Det inleds med första söndagen i advent, med början av kyrkoåret, väl fyra veckor före själva juldagen. Men redan på domsöndagen, den sista söndagen i det gamla kyrkoåret, när novembermörkret etablerat sig till fullo, brukar de första julpynten i form av adventsstjärnor och -ljusstakar dyka upp i fönstren hos folk.
Några startar än tidigare: Paradoxalt kan sägas att jultraditionen begåvats med ett nytt begrepp, novent, att inleda julfirandet redan från mitten av november – direkt efter fars dag , i år 10/11. Sådant som novent, tillfogandet av nya element i etablerad hävd, ger julen dess styrka som tradition.
Denna förmåga till omstöpning, återgestaltning och införlivande är så stark att helgen i fråga, som handlar om den kristna gudasonens födelse, på svenska inte ens har fått sitt namn efter denna händelse, som i andra språk – franskans Noël, födelse, engelskans Christmas, Kristi mässa, tyskans Weihnachten -den vigda/heliga natten. Den är i stället namngiven efter en i våra trakter ännu äldre högtid: Den förkristna festen på urgermanska, jehwla, vid midvintersolståndet.
Det är värt att notera att julen som kristen högtid är större än påsken i sitt genomslag i samhällsliv och vardag, trots att påskens budskap tydligare fångar kristendomens väsenskärna och särart. Ty medan den kristna julen, i likhet med många andra religioner, handlar om att en gudason föds under svåra omständigheter men blir himlarnas härskare, handlar påsken om att Gud låter sin ende son dö en plågsam död, men ändå besegrar döden genom återuppståndelsen.
Det finns flera skäl härtill. Julen med gåvor, glädjebudskapet – evangelium – över att ett barn har fötts och med sina rötter i förkristen tid, har som tradition kunnat anammas av många fler, också icke-troende, än påsken, som dels inleddes med sorg och försakelse (Långfredagen), dels krävde en mycket fastare tro på återuppståndelsen.
Ibland brukar man anföra att det som allmänt uppfattas som inhemsk och urtida tradition inte alls är så gammalt, utan relativt nyligen infört, ofta hämtat från utlandet. Det gäller också svenska jultraditioner som adventsstjärnan, julgranen, jultomten eller Lucia. De är alla, relativt den händelse man firar, Jesu födelse, mycket nya företeelser.
Det finns till och med en ansats, också den tämligen ny, med historieskrivning som går ut på att belägga hur det som tros vara urgamla seder, egentligen har framtagits och medvetet introducerats för att skapa en tradition. År 1983 var den marxistiska historikern Eric Hobsbawn medredaktör till boken ”The invention of tradition”, som sedan dess kommit i ett otal upplagor och som det blivit en tradition att referera till i diskussionen om traditioners etablering.
Typexemplet i detta sammanhang är det brittiska statsöverhuvudets årliga jultal som uppstod 1932, då kung Georg V i radio höll ett sådant tal första gången, och som det landets regent har hållit varje år sedan dess. Drottning Elizabeth II höll jultal 69 gånger under sin 70-åriga regeringstid – 1969 lästes hennes skrivna tal upp.
I Sverige har kung Carl XVI Gustaf hållit jultal varje år sedan trontillträdet 1973. Han började faktiskt redan 1972 som kronprins. Det är 52 år i sträck. Och i polemik mot tesen att traditioner kan etableras enbart genom en viljeakt, kan man titta närmare på den svenska traditionen med kungens jultal.
Egentligen inleddes de återkommande jultalen i Radiotjänst (som Sveriges Radio hette då) redan 1927 med en julhälsning till svenskarna i utlandet. Talare var ärkebiskop Nathan Söderblom. Jultalarna varierade genom åren, och någon gång var det den dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf som höll talet, och som kung Gustaf VI Adolf jultalade han också några gånger i slutet av 1950- och i början av 1960-talet. Men däremellan hölls jultalen av mer profana (och nästan alltid socialdemokratiska) storheter som nedrustningsambassadör Alva Myrdal (1961), kommunikationsminister Olof Palme (1965), landshövding Gunnar Helén (1967), utrikesminister Torsten Nilsson (1968) eller FN-ambassadör Sverker Åström (1970). År 1971 hölls inget jultal alls.
Men kungens jultal blir tradition därför att det är en addering till en redan existerande sedvana utav ett element som ger den traditionen, julfirandet, ytterligare en dimension, som förnyar den och ger den nya uttryck som av omvärlden/mottagarna upplevs som signifikanta och betydelsebärande. Utbytbara politikers eller karriärdiplomaters enskilda nedslag skapar inte traditioner. När en statschef vars ämbete står för kontinuitet och som förenar ett lands medborgare över generationer och partisympatier, högtidlighåller en särskild händelse återkommande, etableras traditionen.
Nya traditioner tillkommer således genom att dels länka in i redan existerande hävdvunna och återkommande riter, åminnelser eller ceremonier, dels genom att göra det på ett sätt som det finns en resonansbotten för.
I mindre kretsar, som i en familj, är givetvis en sådan resonansbotten för att etablera traditioner mycket enklare att få till, och julen, i likhet med midsommar, är en högtid där det typiskt också finns särskiljande familjetraditioner om hur firandet ska gå till – i vilken ordning olika moment ska följa på varandra eller vad som ska finnas på julbordet.
Ett konstaterat mönster med traditioner på familjenivå är att när moderniteten möter traditionen, vinner traditionen. Svårast är att finna kompromisser när två olika familjetraditioner möts. Men när den ena parten inte har några egna traditioner att hänvisa till, blir det självklart att den andra parten, som kommer med sina traditioner i bagaget, också slår an tonen.
Jag är uppvuxen i en turkisk sekulär familj med antireligiös hållning, och betecknande nog är den jul vi firar hemmavid huvudsakligen min svenska frus familjs jul. Men två rätter och en diktstund har jag dock kunnat introducera. En röra som görs på kokta och mycket tunt strimlade kycklingbröst blandade med krossade valnötter, vitlök och olja, samt yoghurt och ströbröd som bindemedel – tjerkessisk kyckling – är numera ett absolut krav från övriga julbordsdeltagare. Skånsk sillsallad, vanlig sillsallad blandad med vispad grädde – ett arv från min barndom i Malmö – tillagar jag också. Och äter mest av den själv. Stockholmare är mer för magrare kost.
Och julklappsöppnandet inleds med att jag läser Viktor Rydbergs ”Tomten” – samtliga strofer. Med eftertryck på versraderna: ”…barnens kammar han sen på tå / nalkas att se de söta små / ingen må det förtycka / det är hans största lycka.” Ty den aforism som tillskrivs Gustav Mahler gäller givetvis också julen: ”Tradition är inte att dyrka askan, utan att hålla elden levande.”
