Dålig offentlig upphandling kostar skattebetalarna miljarder

Grundproblemet med offentlig upphandling är att det blivit viktigare att strikt följa formella regelverk med fokus på priskonkurrens än att skapa långsiktiga strategiska samarbeten mellan stat och leverantörer.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Under vintern slog elpriserna i taket i södra Sverige. Ett skäl är bristen på överföringskapacitet i stamnätet. Sydvästlänkens södra del, sträckan mellan Barkeryd och Hurva, skulle varit klar 2014. Den togs i bruk först 2020. Efter 19 (!) förseningar och mer än sexdubblade kostnader. Och dras med fortsatta tekniska problem. Den leverantör som hade mest erfarenhet av den upphandlade tekniska systemet, ABB, förlorade upphandlingen. Ahlstom, med mindre erfarenhet av just detta teknikområde, vann då de kom med ett lägre bud.

Varje år köper det offentliga varor och tjänster för över 800 miljarder kronor från privata leverantörer. Det motsvarar en sjättedel av BNP eller 80 000 kronor per invånare. Men hur kommer det sig att offentlig upphandling med jämna mellanrum går så snett, till skada både för verksamheter och skattebetalarna? Ambitionerna är ju de bästa: att pressa kostnader och att hålla igen på skattebetalarnas pengar.

ANNONS

Det är för att offentlig upphandling pressar kostnader bortom rimlighetens gräns, framhöll nyligen Torbjörn Sjöström, VD Novus i ett debattinlägg: ”I Upphandlingssverige anser man att billigt är bäst och utesluter yrkesskickliga personer med mest erfarenhet och kunskap eftersom det är för dyrt.” Sjöström säger att upphandling till lägst pris ger en destruktiv hantering av skattemedel och gynnar korrupta företag: ”Det är hundratals miljarder som bland annat lönedumpar den svenska arbetsmarknaden och där man garanterat inte får den bästa lösningen per investerad krona”.

Leif Östling, f.d. VD på Scania , menar tvärtom att offentlig upphandling inte förmår att pressa leverantörer att effektivisera och sänka kostnader: ”Inom offentlig verksamhet är effektiviseringar hos leverantörerna helt ointressanta eftersom det kan leda till budget-nedskärningar”, säger Östling. Om offentlig upphandling börjar göra som privata företag och ställa krav på förbättringar och kostnadssänkningar över tid, så skulle miljarder av skattebetalarnas pengar kunna sparas, hävdar Östling.

Bakom oenigheten kring huruvida offentliga upphandlare pressar kostnader för hårt eller för slappt är debattörerna eniga om en sak: privata företag hanterar inköp betydligt skickligare. Med fokus på kvalitet och kostnadseffektivitet. Men privata företag har också helt andra spelregler än offentlig sektor. Om upphandlaren av Sydvästlänken kunnat agera som ett privat företag hade denne, utan att behöva motivera för andra än sin egen ledning, fritt kunnat välja den leverantör som hade mest omfattande erfarenhet på det aktuella teknikområden. Privata företag kan därtill välja att behålla leverantörer hur länge som helst. Och göra investeringar som gynnar både den egna verksamheten och vissa utvalda leverantörer.

ANNONS

I offentlig upphandling klassa detta sätt att driva effektivitet och utvecklingsförmåga som korrupt. Lagen om offentlig upphandling (LOU) säger att inget enskilt företag får prioriteras på grund av tidigare samarbeten. Eller på grund av att inköpare och leverantör har god kännedom om varandra. Tidigare erfarenheter av en leverantörs förmåga att effektivisera och förnya duger inte som urvalskriterium.

Det traditionella sättet att hantera regelverket är i stället att i förväg, i detalj specificera vad leverantören skall göra. Lägst pris vinner. Annars riskerar upphandlaren att ställas till svars i rätten. Utfallet i praktiken blir, som en luttrad företagare i IT-branschen uttryckte det: ”De flesta offentliga upphandlare vi möter är besatta av lägst anbud på vad som står i specifikationen. Vår utvecklingsförmåga, våra möjligheter att effektivisera och förbättra lösningar över tid, det orkar man sällan fram till”.

Civilminister Ida Karkianen, (S) erkänner i en replik till Östling att offentlig upphandling tenderar att ses som en juridisk och administrativ process. ”Synen på inköp hos de upphandlande organisationerna behöver förändras från grunden”, framhåller ministern, samt att detta är en fråga för högsta ledningen i varje upphandlande organisation att ta tag i.

Offentlig upphandling kan av lagliga skäl inte rakt av kopiera privata företags metoder för att köpa in varor och tjänster. Men det finns inga legala hinder för att ge de mest kunniga av verksamhetsansvariga och professioner en central roll i inköpsprocessen. Och i att hantera kravspecifikationerna. Ett exempel är att upphandla på basis av vad potentiella leverantörer kan åstadkomma till en given summa. Intresserade leverantörer tvingas då ge en betydligt djupare bild av hur resursstarka de är, jämfört med att utlova en viss produkt till ett visst pris.

ANNONS

Det säger sig självt att upphandling inte kan delegeras flera led bort från dem som verkligen kan verksamheten – och hur den skall utvecklas. Inköp i offentlig sektor måste hanteras som en strategiskt viktig funktion. Med förmåga att effektivisera, förbättra kvalitet, skapa innovation och utvecklingsförmåga – och därmed hantera skattemedel på ett klokt sätt.

ANNONS