Foto: Paul Wennerholm
Foto: Paul Wennerholm

Peter Esaiasson: Vi måste sluta vara rädda för att tala om etnicitet

Sverige består i dag av människor som tillhör en mängd olika etniciteter. Trots det är kulturell tillhörighet något vi sällan pratar om.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Den offentliga svenska hållningen till etniciteter har länge varit en av ointresse. Integration handlar om lönearbete. Har man ett jobb är etniciteten irrelevant.

Ointresset motiveras av att etnisk tillhörighet antas sakna betydelse för människors sociala varande; politikers standardformulering är att skillnaderna är större inom grupperna än mellan grupperna. Ointresset är också en försiktighetsåtgärd. Att tala öppet om etnicitet kan skapa konflikter.

Men ointresset skulle också kunna beskrivas som ängsligt. För många svensk-svenskar är det obekvämt att tala om annan etnisk tillhörighet än den egna: ”Arab, hm. Kan man ens säga ’arab’? Är inte det rasistiskt?”

Jag förstår både ointresset och ängsligheten. Det är bekvämare att se sig som färgblind och att bara bry sig om individen. Men samtidigt. Landets etniska sammansättning har förändrats i grunden. Och människorna i den ihopklumpade gruppen ”de med utländsk bakgrund” har en positiv etnisk tillhörighet som skiljer sig från den svensk-svenska.

ANNONS

Araber, afghaner, assyrier, eritreaner, iranier, kurder, mongoler, post-sovjeter, somalier och med svensk-svenskarna mer kulturellt närstående etniska grupper som bosnier och polacker. Samtliga dessa grupper – det finns många fler – utgör diasporor med familjebildningar, vänskapskretsar, favoritplatser att bo på och sociala medieforum för informationsutbyte och åsiktsbildning, alltså sådant som gör människan till människa.

Det är svårare att bygga gemenskap i ett multietniskt land än i ett etniskt homogent land, men nu är vi där vi är. I invandrarlandet Sverige måste det finnas sätt att höra hemma utan att ge upp sin eller föräldrarnas etniska identitet.

För att skapa erkännande och ömsesidig acceptans behövs nyfiken folkbildning. Det är mer konstruktivt att söka förståelse för varandras särdrag och egenheter än att betrakta samhället genom prismor som rasism, strukturell diskriminering, vithetsnorm och kulturskymning.

En diskussion om kulturella olikheter i Sverige behöver en gemensam plattform. Statsmakterna kan rimligen inte vara inblandade, inte heller de politiska partierna. Samtalet behöver föras av personer som kan analysera och formulera sig begripligt.

Inspiration kan hämtas från etnologen Åke Dauns omdiskuterade bok ”Svensk mentalitet” från 1980-talet. Boken är en introspektion skriven av en gruppmedlem som prövar att förstå gruppen på dess egna villkor. Så här presenterades den av förlaget: ”Svenskarna, hurdana är de?... Vilka är de typiska tänkesätten och beteendena, samvaroformerna, och kommunikationsmönstren, de grundläggande värderingarna och perspektiven?”

ANNONS

Dauns bok behöver en ny utgåva med introduktion och uppdaterad titel, ”Svensk-svensk mentalitet”. Och nyutgåvan behöver följas av böcker och poddar om ”kurdisk-svensk mentalitet”, ”assyrisk-svensk mentalitet”, ”arabisk-svensk mentalitet” och ”somalisk-svensk mentalitet”.

Att tala nyfiket om etnicitet i Sverige är mer lösningsorienterat än att blunda för verkligheten. Och väldigt mycket bättre än de konfliktskapande analysperspektiven som dominerar i dag. Som en vänlig man sa när jag nyss intervjuade honom i Hammarkullen – ”Det är första gången en svensk frågar mig när jag kom till Sverige”.

LÄS MER: Ge inte "antirasister" monopol på arbetet mot rasism

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS