Bort med antiken, renässansen och upplysningen ur historieämnet. In med analys av historiebruk. Bort med lyrik, dramatik och myter ur litteraturundervisningen. In med läsning om utanförskap, sexualitet och jämlikhet. Bort med öar, berg och öknar ur geografin. In med mönster, processer och hållbarhetsfrågor.
Det var Skolverkets utgångsbud när grundskolan skulle få nya kursplaner för några år sedan. På myndigheten hade man uppenbarligen sovit sig igenom de senaste decenniernas bekymrade diskussion om bristande ämneskunskaper. Man levererade gäspande ännu en omgång trötta innefraser och abstraktioner.
Till verkets fasa och förvåning reagerade inte omvärlden lika uppgivet som vanligt när den bjöds stenar i stället för bröd. Kritiken blev skarp. Man fick retirera under utsändande av rök och kom så småningom med omskrivna versioner, som visserligen inte var bra men aningen mindre dåliga. De träder i kraft vid halvårsskiftet.
Men det betyder inte att kampen mot kunskap och kulturarv har blåsts av. Nu ska gymnasieskolan byta betygssystem från kursbetyg till ämnesbetyg och med anledning av det har Skolverket skickat ut förslag till ämnesplaner på remiss.
Vad ska man säga om dessa? Låt oss ta förslaget till plan för historieämnet som exempel. Vad skulle hända om det blev verklighet? Ja, det sammanfattas effektivt av en rubrik i Skolvärlden (5/4): ”Historieämnet – snart historia?”. I en artikel konstaterar historikerna Helén Persson och Ulf Zander vid Lunds universitet att försöken att tömma historieämnet på substans bara fortsätter.
Antalet undervisningstimmar har reducerats i flera omgångar och det nya förslaget stärker näppeligen den klassiska uppgiften att ”göra eleverna bekanta med ett stort historiskt stoff”. I stället ska de unga lära sig att idka källkritik och avslöja hur olika sorters makthavare använder sig av historia för att främja sina intressen.
LÄS MER: Den som kontrollerar skolan kontrollerar tanken
Principiellt sett är det inget fel med detta, menar Persson och Zander. Men de påpekar samtidigt försynt att det kan ha sina fördelar att känna till en del om den tid vars källor man ska vara kritisk emot – och att det blir svårt att demaskera lömska historiebrukare ifall man föga vet om historien de brukar.
Apropå historiebruk borde en kreativ lärare kunna ge sina elever en del intressanta insikter genom att ta upp ämnesplansförfattarnas eget historiebruk till diskussion. De säger att var tid ska förstås på sina villkor men i realiteten företräder de, som Persson och Zander också konstaterar, ”en moralistisk syn på historien”. Väldigt mycket handlar om hur otäckt det var förr och hur mycket mer upplysta vi är nuförtiden: när vi hellre uppmanar elever att ha åsikter om historien än förväntar oss att de ska lära sig om dess gestalter och händelser kan man fråga sig hur källkritiken är tänkt att fungera.
Artikeln i Skolvärlden är den första som jag har sett publicerad i frågan. I politiken är det alldeles tyst. Att regeringen inte vill ha någon uppmärksamhet kan jag förstå, men varför ska det vara så hopplöst omöjligt för de borgerliga att stå upp för bildning en endaste gång?
LÄS MER: En skola som struntar i faktakunskaper sviker barnen
