Hur lär man sig som lärare att välja och använda en lärobok? Frågan aktualiseras i en ny rapport från Läromedelsförfattarna. Organisationen har gjort en genomgång av 539 utbildnings- och kursplaner vid landets tio största lärarutbildningar. Rapporten visar följande: när skolböcker för barn och ungdomar förekommer i utbildningen av lärarstudenter sker det framför allt från ett kritiskt perspektiv.
Företrädare för utbildningarna ger i rapporten exempel där studenterna får i uppgift att jämföra hur etniciteter framställs, hur minoritetsgrupper representeras, liksom hur ofta och på vad sätt kvinnor förekommer i text och bild. Läromedel blir alltså först och främst objekt för att träna lärarstudenternas normkritiska analysförmåga. De behandlas inte som verktyg, vilka på en rad olika vis kan användas i planering och genomförande av undervisningen.
Läromedelsförfattarna är en intresseorganisation och det ska man hålla i minnet när man läser sammanställningen. Med det sagt är studiens resultat och slutsatser i linje med den statliga läromedelsutredningen. Även denna konstaterade brister i lärarstudenternas praktiska träning i att använda skolböcker som stöd i undervisningen. Snarare frodas en olycklig misstänksamhet mot läromedel som sådana.
Ett alternativ hade varit att träna och utveckla de blivande lärarnas förmåga att strukturera undervisningen med stöd av tryckta läromedel. Vi som har barn i skolan vet skillnaden mellan ett ämne där det finns en fysisk skolbok som håller samman de olika momenten, kontra de ämnen där läraren valt, eller nödgats, arbeta med löspapperssystem, nätet och/eller olika digitala resurser.
Det sistnämnda kräver en insats av mig som förälder: inför prov får jag organisera, sålla och skapa en prioritetsordning och parallellt hoppas att barnet bibehåller något som liknar intresse och ork. Sådant ska inte vara beroende av en förälders förmåga. Hur gör exempelvis eleven vars övriga familj ännu inte behärskar det svenska språket? Nya lärare behöver en professionskompetens att kritiskt välja ut de läromedel som svarar mot vad eleven ska lära sig i respektive ämne. Samma lärare behöver metodisk träning i hur verktyget på olika vis kan nyttjas i undervisningen. Jag är inte övertygad om att normkritiken är tillfyllest här.
Nyligen träffade jag ett gäng lärarstudenter i Malmö för ett samtal om utbildningens innehåll. Deras erfarenheter är i överensstämmelse med rapporten. Så här formulerar sig en av dem:
”I ett moment skulle vi göra en normkritisk granskning av olika läromedel i ämnet svenska. Problemet är att vi som blivande lågstadielärare inte fått någon kunskap om vilka typer av texter som är lämpliga för barn i olika stadier av läsutvecklingen. Vi skulle alltså inte leta efter komplicerade konsonantkluster eller ljudstridiga ord, utan vara kritiska mot fördelningen av sexualiteter, hudfärg och genus.”
Visst behöver lärarstudenterna förvärva förmåga att granska huruvida innehållet i ett undervisningsmaterial är illa skrivet, skevt eller stereotypt, men det kan inte vara så att normkritiken är den grund på vilken allting vilar. Skolminister Lotta Edholm har aviserat en kursomläggning för lärarutbildningarna. Den är välkommen.
LÄS MER: Bedrövligt att barnen inte lär sig skriva för hand längre
