Det uppstår kaos hemma hos oss när det vankas prov i skolan. Inte för att min tonåring är lat eller saknar intresse. Nej, orsaken är ett studiematerial som brister betänkligt. Övningen startar med försök att hitta en röd tråd i ett gytter hophäftade kopior från olika källor och digitalt mischmasch av filmsnuttar, textflikar och Power Points.
Förarbetet som krävs för att börja repetera suger sakta motivationen ur ungen och gör mig till tidernas sämsta pedagog. Det har hänt mer än en gång att jag till slut har sagt: ”Du får lära dig det hela utantill. Strunta i vad det betyder eller om du förstår. Memorera bara.”
Givetvis är det inte alla gånger som det blir så. Det går en skarp linje mellan de ämnen där det finns ett eget fysiskt exemplar av ett läromedel som hänger samman, och ämnen där sådana tyvärr saknas. Förstnämnda kräver sällan en extra vuxen för att uttyda, organisera och prioritera delarna.
Läroboksförfattaren har gjort detta åt oss på ett tillförlitligt och pedagogiskt vis. Eleven kan plugga hemma någorlunda självständigt. Det är rimligen så det ska vara. Föräldrarnas utbildningsgrad, språkförmåga och ork kommer alltid att vara faktorer som i någon mån påverkar, men skolan ska jämna ut sådana skillnader.
Detta borde vara självklarheter, men är det inte. Läromedelsföretagens sammanställning över hur mycket pengar kommuner köper läromedel för ger en fingervisning om hur stora gapen är. År 2020 lade Grästorp endast 131 kronor per grundskoleelev, medan Kristinehamn toppnoterade genom att spendera 1841 kronor. Göteborg satsade, enligt sammanställningen, 978 kronor per elev.
LÄS MER: Skolor bör inte drivas som företag
Läroboksstyrd undervisning har länge dragits med oförtjänt dåligt rykte. Bokens struktur sades stå i vägen för lärares kreativitet och hämma eleverna. Resonemanget passade skolhuvudmän som ville spara slantar genom att låta lärarna "blomma ut" och skapa eget undervisningsmaterial. I realiteten råder dock ofta tidsbrist och då får man i rappet hitta nytt på nätet, eller häfta ihop gammalt.
Undervisning och läromedelsproduktion är dessutom olika expertisområden. Få behärskar båda arenor. Detta markerade Gustav Fridolin, då han för ett år sedan presenterade Läromedelsutredningen. I denna tillerkänns ”den tryckta läroboken ett särskilt värde”, då sådana är lättare att navigera i och ger tydligare överblick över innehållet än digitalt dito. Vidare har ”läsandet på papper specifika fördelar framför läsandet på skärm.” Utredningen föreslår att elevens rätt till läromedel skrivs in i skollagen. Det måste därtill klargöras vad man egentligen får lov att kalla läromedel. Ett stalltips: lösa papper kvalificerar sig inte.
I väntan på nationell kursändring kan lokala förbättringar göras. Här i Göteborg har Grundskolförvaltningen lagt dyra timmar på att upprätta ett tvåsidigt ”Förväntansdokument” för bättre samverkan mellan skola och hem. I detta dokument nämns inte läromedel, utan endast ”material”. Ej heller i vad mån skolan ska bistå med sådant. Nej, i stället betonas att vårdnadshavaren ska ”stötta och uppmuntra sitt barns skolarbete och se till att barnet har med sig rätt material och utrustning till skolan”. Det kan den här mamman visst göra, givet att skolan skickar begripliga läromedel med hem. Det kallas samverkan.
