När jag läste statsvetenskap vid Stockholms universitet hade jag i snitt fem lärarledda timmar i veckan. Dessa kunde utgöra en föreläsning och ett seminarium. Ibland två av vardera, men oftast inte. Resten av tiden skulle förläggas till grupparbeten och självstudier. Eftersom jag läste på heltid skulle mina studier motsvara ett heltidsjobb.
Nåväl, efter några veckor upptäckte jag att en väsentlig del av den anvisade kurslitteraturen faktiskt inte behövde djupläsas för att nå de högre betygen. Det frigjorde väldigt, väldigt många timmar. Dessa kunde med fördel läggas på öl, Netflix och läsning av böcker som inte hade ett dyft med mina kurser att göra.
Här kommer en privatmoralisk brasklapp: naturligtvis var mitt agerande ren och skär lättja. Men människan är ett djur som svarar på incitament. Om samma resultat kan uppnås efter fem timmars arbete vore det dumdristigt att lägga ner 15 timmar.
Förmodligen skulle mina kurskamrater och jag vara mer disciplinerade ifall vår studietid faktiskt utspelade sig i en föreläsningssal eller tillsammans med en handledare. Men svenska universitet har lägst andel lärarledd tid i Europa. Genomsnittet ligger på tio timmar. Siffran varierar dock mellan olika utbildningar. En civilingenjörsstudent kan få upp till 18 timmar med en lärare, medan en sociologistudent får nöja sig med sex timmar (UKÄ 14/11–2018).
Samtidigt får finska studenter 16 timmar lärarledd tid, medan danska får 19. Polackerna får hela 21 (UKÄ, 2018).
Lägg sedan till den oändliga möjligheten till omtentor och acceptansen för eftersläpning, vilket knappast skapar motivation att anstränga sig lite mer. Som studentdevisen lyder: ”Det finns alltid en omtenta, men aldrig en omfest”. Något säger mig att få skattebetalare är lyckliga över detta.
LÄS MER: Kvantitet framför kvalitet i den högre utbildningen
Likt en trasig grammofonskiva går Socialdemokraterna åter till val på att öka antalet högskoleplatser i landet. Omsorgen tycks komma av ren och skär marknadshänsyn. Partiet hävdar på sin hemsida att man vill stärka ”den regionala innovationskraften och utvecklingen” och ser sin politik som ”en tillväxtmotor”.
377 000 personer har sökt till höstens utbildningar (UHR 20/4). Det är förvisso en minskning sedan rekordåren 2020 och 2021. Men antalet sökande har stadigt ökat för varje år, och det bra länge innan pandemin med tillkommande arbetslöshet slog till.
Tron att fler invånare med universitetsexamen på något magiskt vis kan stärka svensk konkurrenskraft är märklig. En examen borde nämligen vara mer än en snygg punkt på cv:t. För att våra lärosäten ska kunna alstra kunniga arbetstagare krävs det att utbildningen är fylld av högkvalitativt innehåll. Annars kan man lika gärna läsa böcker hemmavid.
Hellre färre studenter och mindre grupper, som läraren har tid och ork att handleda. Då kommer studenterna få ut mer av sin studietid och skattebetalarna mer valuta för pengarna. Det tjänar hela samhället på. Oavsett om man betraktar universitetet som en bastion för mänsklighetens samlade kunskap eller en form av regionalstöd.
LÄS MER: Forskning bedrivs bäst på universitet – inte på myndigheter
