”Kunskapslandet Sverige” används lite som ett mantra. Frågan är om begreppet verkligen tas på allvar längre. Det kan man inte riktigt säga om man utgår från den politiska debatten.
Forskning och högre utbildning är ett av statens största utgiftsområden, med runt 95 miljarder kronor. Ändå får högskolesektorn som politikområde mycket lite uppmärksamhet. .De enda som riktigt bryr sig är de närmast sörjande; studenter, forskare och lärare.
Å ena sidan är det bra att det inte finns radikala planer på att förändra högskolan radikalt, eftersom det handlar om långsiktig verksamhet. Det är inte heller lämpligt att politiker är inne och petar i detaljer. Å andra sidan borde inte området heller lämnas vind för våg, för det sker ändå långsam förändring, som inte nödvändigtvis är positiv.
Högskolan har under flera årtionden präglats av en stor expansion och drabbats av växtvärk. Alla har en känsla av att kvaliteten på den högre utbildningen sjunker, men det är svårt att hitta sätt att mäta detta på, särskilt om man vill jämföra internationellt.
Lärare larmar om att studenter knappt kan skriva när de kommer till högskolan. Självklart påverkar det undervisningen, vars kvalitet då riskerar att sänkas för att få studenter genom kurserna och så att lärosätena kan fortsätta att få pengar.
Trots stora offentliga satsningar på forskning briljerar inte de svenska lärosätena gällande citeringar i högt rankade tidskrifter. Forskare behöver syssla med alltmer administration. Vissa måste mer eller mindre trolla för att ha tid att undervisa, forska och söka mer forskningsmedel – för långt ifrån alla har säkra anställningar och garanterad lön.
Högskolesektorn har också drabbats av samtidens trend där jämlikhet betyder likriktning. Det är vanligt att man vill kvotera allt från kurslitteratur till vilka utbildningar studenterna ska välja.
Likriktningen märks också om man lyfter blicken och ser på hela högskolelandskapet. Allt fler högskolor omvandlas till universitet. Senast handlade det om Mälardalens högskola.
Många lärosäten drivs med intentionen att de ska vara regionala tillväxtmotorer. Oberoende av lärosätets profil måste verksamheten hålla god kvalitet. Det är något som kan vara svårt att uppnå överallt i landet och med den stora mängd högskolor och universitet som finns.
En provocerande fråga, men som det finns fog att ställa: Har vissa delar av högskolan blivit lite av en arbetsmarknadsåtgärd? För att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Antalet lärarledda timmar för studenter per vecka är mycket lågt jämfört med andra länder och arbetslösa ser bättre ut i statistiken om de läser en kurs på universitetet, än om de registreras som just arbetslösa.
Frågorna och perspektiven är många. Universitet och högskolor ska självklart ha stor frihet. Men om vi vill fortsätta tala om Sverige som ett kunskapsland är det dags för fler att börja bry sig om hur det verkligen går. Det handlar om våra pengar och vår framtid.
