”Du kanske behöver gå och prata lite med kuratorn?” Förslaget gavs till ett av mina barn, efter att vi efterfrågat bättre ordning och mindre stök på lektionerna. Trots att skälet till vantrivseln hade fullt synliga externa orsaker, var den omedelbara lösningen att barnet skulle gräva efter svar inuti sig själv.
Exemplet kunde varit hämtat ur journalisten Abigail Shriers nya bok ”Bad Therapy. Why the kids aren’t growing up” (Swift, 2024). Granskningen bygger på hundratals intervjuer med barnpsykologer, föräldrar och lärare. Shrier visar att det auktoritativa föräldraskap som kännetecknas av tydliga regler och höga förväntningar, inte längre utgör normen. I dess ställe har en terapikultur fått fäste i både hem och skola. Här är den vuxne snarare fixerad vid att ständigt efterfråga och bekräfta barnets känslor.
Shrier är kritisk till terapikulturen, men avfärdar naturligtvis inte all terapi. Långt ifrån. Det finns tillstånd och livssituationer där det är vad som behövs. Hennes kritik handlar om att föräldrar och skola tenderar att överbetona samtal om känslor, så även i situationer som har mer att vinna på att tydliggöra ramar och regler.
När varje futtig känsla och vardagsbesvikelse ska ältas och uppförstoras, lär sig barnet inte uthållighet. Han eller hon får ingen träning i att klara av motgångar. Istället för att bara komma vidare, fastar man i en känsloinventering. Den unges upplevelse av att vara hjälplös, svag och utsatt cementeras. Det jag känner, är jag.
Shrier skriver om USA, men hennes resonemang kan i stycken förklara en del av de problem som svensk skola har med elever som ägnar sig åt normbrytande beteende. Alltför länge har botemedlet handlar om mjuka gruppövningar av klart terapeutisk karaktär. Mer sällsynt är en skolvuxenvärld som är förmögen att tydligt förmedla var gränsen för acceptabelt beteende går, liksom vad som händer om någon överträder den. Jag vet.
Under en lång tid har jag, som förälder, efterlyst vilka konkreta disciplinära påföljder som gäller när någon eller några i skolan upprepat stör undervisningen och skapar obehag för klasskamraterna. Jag har vänt mig till alla upptänkliga instanser, långt upp i det lokala systemet. Ingenstans har jag fått ett tydligt besked. Svårt att säga, blir svaret. Det beror på situationen, har jag fått höra. Samtidigt som man i klassrummet genomför ännu en omgång dialoger om hur det ”känns” när någon är dum mot en.
En diffus känslosession utgör inte alltid kungsvägen till välmående och harmoni. Ofta är det långt mer verkningsfullt om vuxna axlar sitt ansvar och markerar mot den lilla klick av normbrytare som saboterar för den hyfsat skötsamma majoriteten.
Man är inte elak för att man är tydlig med vad som gäller. Tvärtom. Den som vet spelreglerna har också något att förhålla sig till. Det värsta som finns är laglöst land. Där är ingen trygg. Varför har skolan glömt bort det?
Vi håller på att uppfostra en generation emotionella hypokondriker, säger Shrier. Det är dåliga nyheter. De goda nyheterna är att tillståndet går att häva. Och medicinen kostar egentligen inget. Det handlar om att vi praktiskt omsätter vad det faktiskt betyder att vara den vuxne i rummet.
