Ett allt vanligare inslag på landets bibliotek, fritidsgårdar och badhus är det som lite otympligt kallas normbrytande beteende. Platser som borde vara trygga och tillgängliga för alla ockuperas av några få personer utan respekt för gemensamma regler. De styr stället efter egna lagar. För att det går.
Svensk skola kan nu läggas till listan. Kränkande språkbruk, hot, våld, stölder och övergrepp – you name it. Om normbrytande beteende var ett eget ämne skulle Sverige säkert stiga i Pisa-rankningen åtminstone på det området.
Vilka skolor det handlar om granskar den tidigare läraren och rektorn Vesna Prekopic i nyutkomna ”Brottsplats: skolan” (Volante). Hon har gjort en genomgång av de 858 anmälningar som under förra året inkom till Arbetsmiljöverket. I boken möter vi några av de lärare vars undervisning saboterats av elever som vägrar acceptera platsens grundpremiss: I skolan sätts ramarna av de vuxna. Författaren är själv en av de drabbade. Prekopic fick lämna sin rektorstjänst efter att allt grövre hot riktats mot henne. Säkerheten kunde inte garanteras.
Det är värt att stanna upp vid: Hon fick lämna för att hennes säkerhet inte kunde garanteras. De som hotade fick vara kvar.
Det här handlar inte om den slags lätta turbulens som nära nog varje lärare erfar emellanåt. Nej, det här handlar om elever som spottar läraren i ansiktet, förstör inredning, kissar i papperskorgen, skallar och hotar folk till livet. Problem med våld i skolan finns i hela landet, men skolverksamheter i segregerade områden utmärker sig i statistiken.
Det handlar om områden med svag anknytning till övriga samhället och där de boende inte behärskar det svenska språket. Platser där de med våldskapital upprätthåller en alternativ rättsordning. När den kryper in i skolan via utåtagerande barn, kuvas både lärarna och de elever som försöker sköta sig.
Situationen förvärras av skolledarskap som investerar dyra konsultpengar i konflikthanteringsprogram, med svaga belägg på att fungera i skolan. Inte sällan föreslår konsulterna extremlösningar: att varje konflikt ska punkteras med maximal kraft eller att ingen konflikt eller utmaning ska leda till konsekvenser för eleven. Förstnämnda modell har nyligen stoppats i Kalix.
Den sistnämnda, som har väsentligt större spridning i Skolsverige, drabbade exempelvis Caroline, som intervjuas i boken. En tioårig pojke störde övriga klassen och fick en tillsägelse, varpå eleven kopplade strypgrepp på läraren. I anmälan till Arbetsmiljöverket har rektor uppgett att Caroline inte agerade tillräckligt lågaffektivt, vilket föreslås förklara varför eleven pressade sina händer mot hennes hals. Blåmärkena som hon fick finns dokumenterade.[6] Ändå skuldbeläggs och tystas läraren.
Det fordras ett skifte i hur vi bemöter våldsspiralen i skolan. Ledningarna måste tydligt ställa sig bakom de lärare som vittnar om antisocialt beteende i korridorer och klassrum. För vad sänder det för signal om vuxenvärlden viker ner sig i rädsla? De elever som inte drar ner blomkrukor, rispar soffor och däck, ropar könsord eller hotar med stryk, drar kvickt lärdomen att skötsamhet ger fattig utdelning. Den som skapar kaos blir kung. Det är en destruktiv norm som samhället måste bryta.
LÄS MER: Gängvåldet börjar i skolan
