I Sverige lever åtminstone 100 000 personer från länder och regioner som ingick i det gamla Sovjetimperiet. De hålls samman av delade historiska erfarenheter och av det ryska språket.
Om denna multietniska post-sovjetiska diaspora har journalisten Liza Alexandrova-Zorina skrivit reportageboken Imperiets barn. Det är en drabbande skildring av våld (tjetjenerna har störst våldskapital), utnyttjande och bedrägerier. Personerna utan uppehållstillstånd har svagast ställning inom diasporan och givetvis är kvinnor särskilt utsatta. Det är en Dickens-värld utan lyckliga slut.
Det finns mycket att säga om parallellsamhället som skildras, om handel med arbetstillstånd, falska identiteter, fusk inom bygg- och städbranschen, hederskulturer, patriarkala strukturer, internetsajter som löser samordningsproblemen inom diasporan, massfabricerade asylanthistorier, etniska hierarkier mellan personer med europeiskt och asiatiskt utseende och villor som används som ”vandrarhem”.
Det jag ska ta upp gäller dock mottagandet av boken på tidningarnas kultursidor. Hur förhåller man sig till att personer inom en avgränsad invandrargrupp använder Sveriges tillitsbaserade regelverk för att berika sig själva på bekostnad av de mest utsatta inom den egna gruppen?
Inte så övertygande är svaret. Självfallet beklagas sakernas tillstånd: ”Så ska vi inte ha det i Sverige”. Men när det gäller konsekvenstänk går det tomt.
Dagens Nyheters recension (27/3) bär syn för sägen. Där uttrycks förvåning över att ”svenska myndigheter missat att skaffa skarp information om detta parallellsamhälle”. Recensionen uppvisar en rörande tilltro till Skatteverket, Polisen, Tullverket, Arbetsmiljöverket, Migrationsverket, socialkontoren och Jämställdhetsmyndigheten men inte så mycket eftertanke. För vad skulle krävas för att myndigheterna skulle skaffa ”skarp information”? Jo, kontroller på en helt annan nivå än i dag. Vi talar om tillslag mot arbetsplatser, yttre och inre gränskontroller och djuplodande dokumentgranskningar. Kanske till och med om gryningsräder mot bostäder. Det vill säga sådant som de flesta kulturskribenter tar avstånd från.
Hynek Pallas som skriver på GP:s kultursida ser en lösning på problemen som tas upp i boken: ”Parallellsamhällen är något man bäst slår sönder med större och starkare rättighet för de utsatta.” Men hur ger man rättigheter till de som saknar uppehållstillstånd eller som vistas i landet på oriktiga grunder? Genom att bevilja uppehållstillstånd på bredare grunder än i dag? Det skulle hjälpa de utsatta individerna här och nu men skapa migrationsrörelser som få i Sverige är beredda att acceptera.
Till jävligheterna hör att många individer i boken trots eländet föredrar att vistas i Sverige framför att utvisas till hemlandet. Och det gäller för övrigt också den nicaraguanska kvinnan utan uppehållstillstånd som städade hemma hos Magdalena Andersson julen 2021.
Den jobbiga sanningen är att Imperiets barn lyfter ett samhällsproblem utan goda lösningar. ”Så ska vi inte ha det i Sverige”. Nej, men hur ska vi ha det då? Det vore välkommet om fler tänkte igenom svaret på denna uppföljande fråga. Här finns ingen änglakör att sjunga med.
