Hynek Pallas: Vi måste gå till botten med idén om folkutbyte

I sin nya bok ”Not So Black and White – A History of Race from White Supremacy to Identity Politics” beskriver författaren Kenan Malik, en av Europas skarpaste om identitetspolitik och rasism, hur konspirationsteorin om ”folkutbytet” på 2010-talet tog klivet från högerextremism till konservativ mainstream. Malik betecknar det som en av de viktigaste förändringarna kring rasism det senaste decenniet – en resa och mutation från ytterkant till etablerade medier och parlamentarisk politik.

Ändå är ämnet i stort sett frånvarande i svensk ideologisk och politisk debatt.

Något som i förra veckan blev förfärande påtagligt när regeringen flankerad av Jimmie Åkesson meddelade att en ny ”folkräkning” ska genomföras. Sverigedemokraternas Richard Jomshof förberedde marken med twittrande om hur svenskarna ”är på väg att bli en minoritet i sitt eget land.” (28/3)

Reaktionerna?

På vissa redaktioner, som Kalla Faktas, började man räkna antalet invandrare. Visa att siffrorna inte bevisar att muslimerna är på väg att ta över. Kanske en förståelig faktagranskande reaktion. Men också ett resonemang som – vilket DN:s Kristina Lindquist korrekt påpekade (30/3) – är meningslöst. Dessutom farligt att dras in i.

För ideologin som driver politiken bakom denna ”folkräkning” är rasism. Experter beskriver det som repressiva åtgärder och Skatteverket, liksom SCB, bedömer att cirka 98 procent av folkbokföringarna i Sverige är korrekta (SVT 30/3).

Utan förståelse för dess väg till acceptans, där den svenska regeringen gör praktik av det ena SD-kravet efter det andra, är det svårt att rusta sig och bekämpa detta.

Men även i texter där den rasistiska ”folkutbytesteorin” bollas – av Lindquist och Martin Aagård i ETC (30/3) – framställs den mest som en övervintrad nazistisk tankefigur. Utan förståelse för dess väg till acceptans, där den svenska regeringen gör praktik av det ena SD-kravet efter det andra, är det svårt att rusta sig och bekämpa detta.

Man kan skissa utvecklingen ungefär som Malik i ”Not So Black and White”:

2011 publicerade konspirationsteoretikern Renaud Camus ”Le Grand Remplacement” (ungefär: det stora folkutbytet) där han hävdade att en globalistisk elit byter ut vita européer mot icke-européer. Det följande decenniet skrev mer rumsrena namn i ämnet. Thilo Sarrazin, tidigare finansminister i Berlins delstatsregering och styrelseledamot i Tysklands centralbank, beklagade sig i boken ”Tyskland avskaffar sig självt” över den minskande vita befolkningen och den höga födelsenivån bland invandrare. Tyskland är nu ”mindre intelligent, mindre moraliskt och inte längre Tyskland”. Éric Zemmour, kandidat i franska presidentvalet 2022, menar i ”Det franska självmordet” från 2014 att Europa begår "överlagt självmord" eftersom vänstern har "förrått folket i minoriteternas namn".

I den engelskspråkiga världen har statsvetaren Eric Kaufmann i ”Whiteshift” drivit tesen att politiken omformas genom demografisk förändring där ”vit identitet” är under hot från icke-vit invandring. Störst genomslag fick Douglas Murrays bästsäljare ”The Strange Death of Europe” 2017. Murray är en ledande person i brittiska konservativa kretsar, redaktör på tidskriften Spectator och populär författare. Han skriver att "stora delar av de europeiska befolkningarna har ersatts av andra människor" och bjuder på ”analyser” som att det är muslimernas fel att engelska pubar stänger.

Allt del i ett skifte där etiketten ”demografi” – en eufemism för ”avvikande” kultur och etnicitet – ersätter socioekonomiska samtal.

Snack som förut var förpassat till ”etnopluralistiska” publikationer som Nya tider eller till Björn Söders blogg är 2023 del av Tidöstyret.

Även om Sverige saknar inhemska bästsäljare så har särskilt Murrays och Kaufmanns tankar spridits här. Kanske underlättat av att duon, som så många andra kolportörer av teorierna, älskar att använda Sverige som skräckexempel. Hos Murray är landet ”fullt av människor klädda för Arabiens sandstormar”. Så sent som i februari talade Kaufmann på en konferens arrangerad av Ax:son Johnsons stiftelse och är publicerad i tidskrifter som Kvartal. Och båda lyfts av Paulina Neuding och Ivar Arpi. Den senare har inspirerats rejält av folkutbytesteorier och berättar på sin blogg hur ”samhället förändras till något helt annorlunda, något oigenkännligt […] svenskar knuffas undan på område efter område, plats efter plats” – och frågar retoriskt om ”Sverige [kan] vara samma land om befolkningen blir en annan” (3/7/21). I SvD skriver han att man ska ”vilja känna sig hemma i sin kultur och sitt lands identitet” och menar att ”konsekvensen” av invandring är att man inte gör det (12/6/19). Toppa med det flitigt förekommande ordet ”migrationsexperiment” – svenskans försåtliga antydning om den mixtrande eliten.

Samtidigt har ideologin snabbare fått fäste i den svenska politikens centrum än på andra håll – genom den makt Sverigedemokraterna via Tidöavtalet har över regeringen.

SD har alltid utmålat ”mångkultur” som ett existentiellt hot mot Sverige. Själva närvaron av invandrare och annan kultur innebär att en föreställt homogen nationalstat bryts ner. Att denna folkets ”nedärvda essens” som partiet tills för några år sedan hade inskriven i partiprogrammet urvattnas. Eller ja: byts ut genom ”folkvandringen” från Mellanöstern och Afrika.

Medan tidigare högerextrema teorier blir till politisk praktik saknas debatt om hur detta skifte uppstått i västvärlden

Det är alltså inte förvånande att SD-toppen Mattias Karlsson, som Kalla fakta nyligen avslöjade, varit med och skrivit ett manifest som menar att en elit vill ersätta svensk kultur med radikal islam.

Snack som förut var förpassat till ”etnopluralistiska” publikationer som Nya tider eller till Björn Söders blogg – där Sverigedemokraten 1999 skrev om hur han fick panik och började gråta under ”stora svarta moln” av utländsk kultur på Malmöfestivalen – är 2023 del av Tidöstyret. Det är inte mindre förfärande än att folkutbytesteorin har lika starkt grepp om Ungern som om det Republikanska partiet i USA – där en kongressledamot 2016 twittrade "Vi kan inte återställa vår civilisation med någon annans barn".

Medan tidigare högerextrema teorier blir till politisk praktik saknas debatt om hur detta skifte uppstått i västvärlden (tankefiguren har redan starkt fäste i det forna Östblocket). När ”Whiteshift” publicerades var jag ensam om att recensera den (GP 30/6/19) – trots att boken hade omskrivits av ledarskribenter på SvD som förebild (25/10/18). När Murrays bok skulle diskuteras i Sveriges Radio hittade man ingen motdebattör som bemödat sig om att öppna den (GP 16/2/19).

Det har sagts förut, men den aningslöshet som präglar samarbetet med SD är barock. Ideologi som folkutbytesteorier är ett konkret exempel på hur sådana partier inte existerar på en höger-vänster-skala utan är något nytt i Europa.

Det är i praktiken bara tidskriften EXPO som träget sätter lampan på utvecklingen. Men ju mer mainstream denna utveckling blir, desto lättare är det att marginalisera kritikerna som de ”verkliga extremisterna”. ”Nu kommer de släpande med fasciststämpeln igen!”.

Finns det behov av att motverka ett svenskt ”skuggsamhälle” – som Åkesson säger att folkräkningen handlar om? Ja. Men läs då Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok ”Imperiets barn”. Som mycket annan empiri i ämnet är slutsatsen att parallellsamhällen är något man bäst slår sönder med större och starkare rättighet för de utsatta – till vilka många invandrare hör.

Det har sagts förut, men den aningslöshet som präglar samarbetet med SD är barock. Ideologi som folkutbytesteorier är ett konkret exempel på hur sådana partier inte existerar på en höger-vänster-skala utan är något nytt i Europa. Utanför demokratin. Och för det måste svenska intellektuella och opposition rusta sig betydligt mycket bättre än hittills.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Historieförfalskning är farligare än n-ordet

LÄS MER:Märkligt av SVT att gömma dokumentär om brittisk rasism

LÄS MER:Kultursidorna hade tjänat på att låta fler skriva kritik

Hynek Pallas

kultur@gp.se