Kajsa Dovstad: Så hindrar den feministiska utrikespolitiken Sverige i Nato

Sverige får betala för en allt för aktivistisk utrikespolitik. Vår attityd har skadat oss själva, utan att gynna mänskliga rättigheter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Det har hamnat lite i skymundan, men faktum är att det är det största utrikespolitiska misslyckandet i modern tid. För på annat sätt går det inte att beskriva den havererade Nato-ansökan. Finland är nu medlem, men inte Sverige. Tanken var att vi skulle gå med tillsammans, två brödrafolk hand i hand.

På kort sikt innebär det visserligen ingen stor säkerhetsrisk. Natos artikel fem i all ära, vi har bilaterala säkerhetsgarantier från framförallt USA men även Storbritannien och Frankrike.

Och viktigast, på båda sidor om Östersjön, är att Finland blev medlem så snabbt som möjligt.

Det är det större perspektivet som oroar mest. Sveriges handlingsfrihet är uppenbart inskränkt. Vi välkomnas inte självklart in i den gemenskap där vi vill höra hemma.

ANNONS

Man skulle kunna argumentera för att felet ligger hos dem som säger nej. Vi har uppfyllt de krav Turkiet har ställt på oss, och nu är det deras tur att hålla sin del av avtalet. Ankara har inget att göra med att det är tillåtet att bränna Koranen i Stockholm. Att Erdogan förhalar och använder Sverige som ett inrikespolitiskt slagträ visar bara att han är opålitlig.

Likaså kan man hävda att politikerna i Ungern är orättvisa när de menar att Sverige konstant underminerar relationerna länderna emellan. Det ungerska styret blir allt mer auktoritärt, vilket svenska politiker måste kunna kritisera och genom EU verka för att stoppa. Konflikten har hur som ingenting att göra med våra gemensamma säkerhetsintressen av att tillhöra samma försvarsallians.

Allt detta är förstås sant. Och det är inte bara vi som tycker att Turkiet och Ungern trilskas i onödan, eller anser att de förtjänar kritik för att försvaga mänskliga rättigheter. Men utrikespolitik handlar om relationer. Den som sabbar dem blir ensam.

Socialdemokraterna bär störst ansvar för Sveriges försämrade förmåga till internationellt samarbete. 2014 myntade Margot Wallström uttrycket “feministisk utrikespolitik” och under det åttaåriga regeringsinnehavet fick ambassadtjänstemän världen över instruktioner om att bevakningen av kvinnors och minoriteters rättigheter var högsta prio.

ANNONS

Det är förstås inte fel att kritisera andra länder, eller verka för demokrati och mänskliga rättigheter. Men med tanke på att världen består av stater som inte delar vår uppfattning om dessa frågor, måste det ske med takt och ton. Sveriges intressen gynnas inte av en uppläxande bror-duktig-attityd.

S, V, MP men även C, L och ibland M svartmålar gärna andra länder för att vinna inrikespolitiska poänger. Ungern är ett exempel, USA under Donald Trump ett annat. På andra sidan Atlanten finns farhågor att de svensk-amerikanska relationerna allvarligt kan komma att skadas om Trump blir vald en gång till. En aktivistisk utrikespolitik från svenskt håll ses som en risk – för oss själva, eftersom vi riskerar att försämra relationen med vår mäktigaste allierade.

Låt den havererade Nato-processen bli en väckarklocka och slutet för Margot Wallströms ideologiserande utrikespolitik.

LÄS MER: Socialdemokraterna – partiet som aldrig ber om ursäkt och aldrig har fel

LÄS MER: Ödmjukhet bör prägla svensk Nato-anslutning

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS