”En sådan seger till, och jag är förlorad” lär kung Pyrrhus av Epirus ha utbrustit efter att han satsat allt på att vinna ett symboliskt betydelsefullt slag – med enorma förluster.
Just en sådan kostsam Pyrrhusseger är vad Moderaterna och Liberalerna nu försöker vinna genom att tvinga igenom den nya och hårt kritiserade könslag som bland annat ger 16-åringar laglig rätt att ändra sitt juridiska kön.
Det är lätt att förstå regeringens ambition: genom att driva en förment progressiv identitetspolitisk frihetsfråga hoppas man kunna motverka vänsterns bild av Tidösamarbetet som auktoritärt och repressionsfokuserat. Både timing och val av fråga är dock sällsynt omdömeslös.
Kravet att enklare kunna ändra sitt juridiska kön har länge motiverats med hänvisning till ökad självmordsbenägenhet hos grupper som upplever sig ha en annan könsidentitet än sitt biologiska kön, men en omfattande studie fastslog nyligen att ”Den viktigaste förutsägelsen för dödlighet i denna population är psykiatrisk sjuklighet. Medicinsk könskorrigering har ingen inverkan på självmordsrisken.”
Samtidigt har antalet tonårsflickor med könsdysforidiagnoser ökat med 1500 procent sedan 2008. Av dessa återidentifierar sig 80 procent med sitt biologiska kön efter genomgången pubertet, något som förenklade möjligheter för minderåriga att byta juridiskt kön riskerar att försvåra.
Socialstyrelsen har sedan 2022 svängt i uppfattningen att könsdysfori bör behandlas så tidigt som möjligt, och rekommenderar nu istället försiktighet med hormonbehandlingar eftersom de medicinska konsekvenserna inte är tillräckligt klarlagda. Nyligen svängde även anrika The Times och beskrev rådande trans-behandlingar som “kvacksalveri”.
Även före detta socialminister Annika Strandhäll har helsvängt i frågan, och har gått från att 2018 själv lägga fram ett förslag om rätt till byte av juridiskt kön för 12-åringar – till att beskriva det nuvarande och mildare förslaget som “tokigt”.
Inte heller borgerliga politiker eller väljare vill ha könslagen. KD och SD är direkta motståndare till den, och enligt uppgift är även 80 procent av de moderata riksdagsledamöterna i tysthet missnöjda.
Försöket att göra könslagen till galjonsfigur för borgerligt frihetsengagemang är inte bara impopulärt, det bagatelliserar dessutom en uppsjö frihetliga målkonflikter rörande allt från kvinnors säkerhet när biologiska män plötsligt kan börja röra sig i kvinnliga omklädningsrum, toaletter och anstalter – till det faktum att våldsmonopolet ytterst kommer att behöva ställa sig bakom individers krav på att uppfattas på ett visst sätt av omgivningen.
Den politiska tystnaden är därför nu kompakt, och ingen från vare sig M eller S vill uttala sig. Istället försöker man till varje pris vinna den progressiva striden om förment frihet genom att tiga ihjäl den kritik man inte vill kännas vid.
Även kung Pyrrhus allierade tröttnade dock snabbt på de stora förlusterna – och trots att han vann slaget förlorade han därför ytterst hela kriget.
