Motsatsen till det lyckliga tillstånd vi ibland beskriver som eufori är dysfori. Ordet kommer från grekiskan och betyder ungefär ”svår att bära”. Att lida av könsdysfori betyder följaktligen att ens kön är svårt att bära. Ibland omtalas det som att det ”tilldelade könet” blivit fel. Ibland som att en person fötts i ”fel kropp”. Förståelsen av könsdysfori är i dag starkt individualiserad och medicinsk. Det är mot den enskilda personen blicken riktas, snarare än mot det samhälle i vilken könsdysforin uppstår.
Det finns förvisso andra blickar, men de används mer för att göra motstånd än för att bredda eller fördjupa förståelsen. Det kan vara konservativa politiker som vill ha bättre uppslutning bakom tvåkönsnormen (inga sagostunder med dragartister och ingen könsbekräftande behandling för personer under 25 år). Och det kan vara feminister som varnar för den biologisering av könet som de menar följer med medikaliseringen. Om könet sitter i hjärnan, och om de könsuttryck som godkänns för att få transvård ska överensstämma med kulturella föreställningar om vad som är typiskt manligt respektive kvinnligt, då – menar dessa kritiker – backar vi in i framtiden.
När Caroline Jemsby och Karin Mattisson i boken ”Ånger” återvänder till den transvård som de ägnat flera uppmärksammade ”Uppdrag granskning”-reportage, utmanas det medicinska perspektivet. Eller åtminstone de medicinska behandlingar som under 2000-talet erbjudits den som diagnosticerats med könsidentitetsstörning eller transsexualism – och de som är ansvariga för denna behandling.
Författarna ifrågasätter varför barn verkar få bestämma sin egen vård, också när den innebär pubertetsstoppande och kroppsförändrande behandling med oåterkalleliga konsekvenser. De ställer sig också frågande inför ökningen av barn och unga med könsdysfori under 2000-talet, och framför allt till varför gruppen unga flickor med autismdiagnos är så stor bland dem som söker behandling för könsidentitetsstörning.
Men de stannar vid frågorna och vid de enskilda konsekvenserna: varför har det ökat och vem är ansvarig för att det bland dem som erbjudits könsbekräftande behandling, det vill säga hormoner och i vissa fall även kirurgi, finns personer som både farit illa och ångrar sig.
I det enskilda fallet handlar könsdysforin om individens upplevelser. Men transvården pågår inte i ett medicinskt vakuum, tvärtom.
Författarnas vinkel är att den svenska transvården varit tendentiös och erbjudit behandling som saknat vetenskaplig grund. Detta har, menar de, medfört att barn och unga alldeles för lättvindigt diagnosticerats med könsdysfori och erbjudits behandlingar med ibland fatala resultat. Deras exempel är övertygande.
Men problemet är samtidigt vinkeln. Visst, det går att använda det enskilda fallet för att peka på något bisarrt. Men för att sätta transvården, och än mer de här upplevelserna av att kroppen och könsidentiteten inte överensstämmer, i ett större perspektiv behövs också de andra berättelserna och svar på frågan om hur det enskilda förhåller sig till resten, risken till nyttan?
Just nu verkar det saknas sådana svar. Det kunskapsstöd för transvården som Socialstyrelsen förra året utkom med inleds med konstaterandet att kunskapsläget är osäkert och att det för närvarande inte finns stöd för att mer än undantagsvis behandla barn och unga med pubertetshämmande och könsbekräftande behandling.
Myndighetens diagnos av kunskapsläget liknar Jemsbys och Mattisons – och de obesvarade frågorna är spännande, inte minst de som i förlängningen handlar om hur vi kan förstå ökningen av personer med könsdysforidiagnos och framför allt varför den här ökningen är så stark i åldrarna 13-17 år och hos personer födda med kvinnlig kropp.
Inför dessa frågor längtar jag efter helt andra synsätt. Tänk vad en idéhistoriker som Karin Johannisson (1944-2016) skulle kunna ha bidragit med för att fördjupa den kulturella och samhälleliga analysen av ett fenomen som kvinnligt kodad könsdysfori! I det enskilda fallet handlar könsdysforin om individens upplevelser. Men transvården pågår inte i ett medicinskt vakuum, tvärtom. Den uppstår och utformas i en viss tid, en viss kultur och ett visst samhälle. Och varför har i vår tid och vår kultur lett till att kroppen för fler blivit så tung att bära – och så intressant för medicinen att förändra?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Fler borde testa att byta kön – inte färre
LÄS MER:Abortfrågan och transfrågan hänger ihop
LÄS MER:Recension: ”Om könets existens” av Kajsa Ekis Ekman
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
