I essän “Historiens slut” från 1989 fastslog nationalekonomen Francis Fukuyama att den liberala demokratin utgjorde slutpunkten för mänsklighetens sociokulturella utveckling. Berlinmuren föll. Sovjetunionen upplöstes och det kalla kriget tinade upp till förmån för internationell handel och kulturellt utbyte. I denna anda formades föreställningen om det mångkulturella samhället, där kulturella särdrag omfamnades under ett och samma liberala paraply.
Den antidemokratiska mardröm som nu spelas upp på Europas gator och torg innebär inte bara det definitiva slutet för föreställningen om liberalismens segertåg – utan även ett slutligt uppvaknande till vad ett mångkulturellt samhälle verkligen innebär.
Sedan terrororganisation Hamas genomförde det största mordet på judar sedan Förintelsen sveper en våg av både våldsbejakande antisemitism, auktoritär teokrati och antidemokratiska ideal över världen.
I Berlin har synagogor attackerats, i Frankrike har byggnader märkts med davidsstjärnor och i Storbritannien beräknas det antisemitiska våldet ha fjortonfaldigats jämfört med föregående år. Den gångna veckan hölls även en stor demonstration i Köpenhamn, där deltagarna skanderade att de ville styras av koranen och islam – och uppmanade till jihad. I Sverige tågade samtidigt ett demonstrationståg som hyllade intifadan – vilket kortfattat innebär väpnad revolution.
Att i detta klimat medverka vid demonstrationer under palestinsk flagg uttrycker varken solidaritet eller humanism, det innebär att man legitimerar en våldsbejakande, djupt antisemitisk och auktoritär teokrati som ordagrant säger sig vara beredda att upprepa den 7 oktober-massakern tills hela Israel är utplånat.
Israel har den militära kapaciteten att utplåna Gaza, men gör det inte, eftersom detta inte är vad man vill. Hamas och deras anhängare uttrycker däremot gång på gång målsättningen att inte vila förrän alla judar är utraderade från dagens Israel. I denna både etiskt och militärt asymmetriska konflikt finns inget utrymme för relativiseringar – för en militant part som är ovillig att förhandla och har utplåningen av sin motpart som sitt enda målsättning är omöjlig att försvara. Palestinierna måste befrias från Hamas för att någon som helst chans till fred ska vara möjlig. Den som verkligen vill rädda civila palestinska liv bör därför istället demonstrera för Hamas kapitulation och för ett frigivande av gisslan.
Föreställningen att relativisering av antidemokratiska, teokratiska och antisemitiska budskap skulle vara ett uttryck för progressiv tolerans visar som kontrast vilken självdestruktiv tsunami det europeiska mångfaldsprojektet urartat till.
2010-2011 fastslog både Angela Merkel och David Cameron att det mångkulturella samhället hade misslyckats, och manade istället till “betydligt mindre passiv tolerans och betydligt mer aktiv och kraftfull liberalism.”
Att förhindra öppen antisemitism torde vara en bra plats att börja på, åtminstone för den som kan den historia visat sig aldrig ta slut.
