Så länge jag kan minnas har jag läst. Ja, sen jag lärde mig läsa förstås, men efter det har läshungern varit konstant. Det fanns inga förväntningar eller rekommendationer som jag minns det, så jag läste rubb och stubb. Allt jag kom över. Vissa texter kan jag se att jag var för liten för. Gamla testamentet, Elise Ottesen-Jensen om preventivmedel, Nordisk kriminalkrönika. Men det var det som fanns hemma. Jag plöjde igenom allt.
Sen öppnade biblioteket i Kållekärr. Då läste jag det som fanns där. Jag minns det som högtidsstunder där man kunde gå och kolla på böcker och låna med sig hem. Min familj visste vad jag önskade mig och köpte böcker till födelsedagar och i julklapp. Fortfarande väldigt osorterat. Kulla-Gulla blandades med Robinson Crusoe. Tordyveln flyger i skymningen med Den flygande holländaren. Men jag lärde mig att med en bra bok är man aldrig ensam.
Så på gymnasiet spände en svensklärare blicken i mig och sa att jag gärna fick fortsätta läsa allt möjligt. Men till hennes lektioner ville hon att jag hade läst ett grekiskt drama, nån bok av Selma Lagerlöf och en av George Orwell om jag inte minns fel. Och jag fullkomligt knockades av Medea, Körkarlen och 1984. Jag insåg att detta var nåt annat. Nåt tidlöst som fick tanken att svindla. Klassisk litteratur. Och mitt läsande tog en ny riktning.
I en rapport från Statens medieråd om ungas medievanor under 2021 konstateras att läsandet bland barn har minskat jämfört med för tio år sen. Det är oroväckande. Jag menar inte att små barn ska tvingas läsa Fjodor Dostojevskij, men ska man utveckla sitt språk och skrivande är det min uppfattning att man behöver läsa böcker. Mycket böcker. Unga människor behöver vuxna med förväntningar på att de ska läsa. Men då måste ju även vi vuxna läsa böcker.
Häri ligger ett problem. Om det enda man läser är det man högläser innan barnet somnar är det svårt att ha förväntningar på att unga människor ska ta till sig skönlitteratur. Det finns lysande exempel på motsatsen. Jag läste nyss Wilhelm Mobergs Rid i natt! En av renhållarna på Renova lyste upp och sa ”åh Ragnar Svedje, budkavle går”. När jag pratade om boken i ett annat sammanhang där den akademiska utbildningen var högre undrade en om jag läste porr.
Ingenting är självklart. Men att bildning i stor utsträckning är beroende av läsning får ändå betraktas som en sanning. En annan bok skriven av Yvonne Hirdman handlar om hennes farföräldrar, ”Från de stora drömmarnas tid”. De är fattiga. Maj är piga och Gunnar grovarbetare, men som de läste! Bägge ungsocialister ur den radikalaste delen av arbetarrörelsen. Maj blev författare och Gunnar en av landets stora folkbildare.
Jag tycker att dagens arbetarrörelse borde ägna skönlitteraturen större omsorg. Ja, hela vuxenvärlden borde ha lika stora förväntningar på unga människors läsning som min svensklärare hade på mig. Jag läser fortfarande allt möjligt som kommer i min väg. Men jag unnar mig av och till klassikerna. Med den sortens litteratur har man goda vänner världen över.
LÄS MER: Befria skolan från skärmarnas tyranni
LÄS MER: Bedrövligt att barnen inte lär sig skriva för hand längre
