För att en rättsstat ska fungera krävs att medborgarna känner förtroende för densamma. Förtroende för att rättsstaten skyddar medborgaren och låser in farliga kriminella. Proportionalitetsprincipen hjälper sedan så det ska råda balans mellan brott och straff.
På gymmet där jag av och till tränat skjuts en trebarnsfar till döds. Han dog en hjältes död när han försökte rädda en annan från att bli mördad.
Förtroendet för rättsstaten bygger på att proportionalitetsprincipen även ur den vanliga människans perspektiv är rimlig. Rimligt är exempelvis att brottsoffret och/eller brottsoffrets anhöriga kan känna att de fått upprättelse. Att rättvisa är skipad.
Mördaren flydde efter mordet till sitt hemland Makedonien som han tidigare flytt ifrån. Han sa att han åkte dit för att göra militärtjänst. Under tiden han befinner sig i sitt hemland, efterlyst för mord i Sverige, får han svenskt medborgarskap.
Mördaren, som också straffades för att han slängt in en handgranat på en restaurang, dömdes till två år och elva månader sluten ungdomsvård. Efter den satiriskt korta tiden på en låst fritidsgård för ligister kan mördaren gå ut och gotta sig i de gängkriminellas respekt då han höjts i graderna efter mordet och sprängningen.
Den moraliska relativism som dominerat åsiktskorridoren och smittat av sig på rättsväsendet i att glömma brottsoffret och tycka synd om gärningsmannen måste stoppas. Är man gammal nog att genomföra ett beställningsmord och spränga en restaurang är man gammal nog att straffas och utvisas.
Mördarens medborgarskap borde givetvis dras in. Han borde dömas till minst 18 års fängelse och utvisning för att aldrig någonsin mer få återvända. Nu skriker daltsamhällets beskyddare: ”Så kan man inte göra!” Nej. Inte nu. Men man borde. Och lagar går att ändra med lite politisk vilja.
Straffrabatt och liknande dysfunktionellt otyg motiveras ofta med att längre straff kan motverka ungas utvecklingsprocess. Och exakt så är det. Långa straff kan stoppa en ung mördare från att ute i samhället utvecklas till att bli en än mer farlig mördare. Liv kan räddas om den unge kriminelle ges tid att bli vuxen och med det mindre riskbenägen.
Forskningen visar tydligt att risken för återfall då blir mindre. ”Det är synd om gärningsmannen!” skriker nu daltisterna. Ja. Det ska vara synd om gärningsmannen. Han förtjänar det. Det är därför det heter straff. Det betyder inte att vård och behandling, utbildning och arbetsträning inte ska adderas straffet, för det ska det såklart. Men man måste ha två tankar i huvudet samtidigt. Mördare och andra kriminella ska bort från gatan, länge, men de ska också förberedas för ett liv efter fängelset när dennes straff är avtjänat.
Straffen måste vara i proportion till lidandet gärningsmannen orsakat på ett sådant sätt att folkflertalet, den vanliga arbetande, hederliga medborgaren också kan anse att det är rimligt. Vi kan inte ha straffsatser anpassade till ett mjukt, homogent samhälle som inte längre finns. Vi kan inte agera som om naiva politikers önskedrömmar vore verklighet. Det går inte att stoppa kallblodiga mördare med fritidsgårdar, oavsett om de är låsta eller inte. Samhällets våldsmonopol måste visa att nog är nog och rättsstaten måste ta tillbaka sitt förtroende genom att döma till straff som är på riktigt.
LÄS MER: Kriminella gäng utnyttjar Sveriges tafatta straffrättssystem
