Hur ska gängvåldet stoppas? Behovet av förebyggande arbete lyfts av många, inte sällan med en kritisk udd mot förespråkarna för hårda tag. Repression löser inte problemet, lyder argumentet. Jag förstår vad kritikerna menar, men de missar något väsentligt: Utan ordning, inget samhälle värt namnet och ordning uppstår inte spontant utan gränssättning. Att skapa ordning och sätta gränser är att arbeta förebyggande likaväl som att satsa på skolor och meningsfulla fritidsverksamheter.
För att förstå varför betänk hur det fungerar i förorterna, rekryteringsbasen vi talar om. En av faktorerna som skiljer förorterna från andra platser i landet är att våld är en fungerande konfliktlösningsmekanism, förstås inte alltid och i alla sammanhang men tillräckligt ofta för att prägla lokalsamhället. Om inte risken för våldsutövning vore betydande skulle många fler boende träda fram och vittna i brottsmål, fler skulle markera mot normöverträdelser i vardagen, och färre skötsamma skulle vika undan med blicken när de stöter på ”fel” personer i området.
När våld och hot om våld fungerar för att lösa konflikter är våldskapital en gångbar valuta. Störst kapital har den som kan slå till hårdast, snabbast och mest skoningslöst. I Askim och Majorna är fysisk styrka och hänsynslöshet pikanta attribut. I Hjällbo och andra förorter är egenskaperna en maktresurs. Om gängen ska hindras från att rekrytera bland ungdomarna i förorten behöver våldskapitalets värde reduceras. Det ska helt enkelt vara irrelevant om personer är fysiskt farliga eller inte.
Att bekämpa våldet som gångbar konfliktlösningsmekanism har alltså inget med förtryckande repression att göra. Det är att ge de boende i förorten livsvillkor som tas för givna på andra platser. En förändring i den här riktningen kan ses som nödvändig för att andra förebyggande åtgärder ska kunna fungera som avsett. Och en förändring skulle garanterat uppskattas av de allra flesta boende i förorten.
Trots att resonemanget i mitt tycke borde kunna gillas av alla gissar jag att det är kontroversiellt bland en del som identifierar sig som vänster i politiken. Inte kontroversiellt på ett principiellt plan; i Sverige kan ingen som vill vara trovärdig ens andas ett stöd för våld som konfliktlösningsmekanism. Men kontroversiellt i praktiken. Resonemanget har nämligen en hake och den haken är polisen.
Alternativet till det privata våldet som konfliktlösningsmekanism är att polisen griper in och tar hand om lagöverträdare; när något går snett ska instinkten vara att kontakta polisen snarare än att tyst acceptera eller att ta saken i egna och släktens händer. För att lösa uppgiften har polismakten fått den lagstadgade rätten att utöva våld när så krävs.
Med polisens rätt att utöva våld kommer svåra avvägningar. Oproportionerligt våldsutövande och diskriminerande särbehandling är några faror med polisens maktutövning. Många kritiker ser polismakten som ett redskap för sociala orättvisor snarare än som en garant för trygghet i vardagen. Det är typiskt att de senaste veckornas kravaller i Frankrikes förorter triggades av att en polis sköt och dödade en 17-årig kille i en falskskyltad Mercedes.
Polisens maktutövning behöver kontrolleras, men någon alternativ yttersta konfliktlösningsmekanism finns inte. Det må vara svårsmält för vissa, men om de mjuka åtgärderna mot gängens rekryteringar ska ha en chans att lyckas behöver den hårda linjens företrädare backas av alla. Polisen får inte göras till problemet. Den är en del av lösningen.
LÄS MER: Naivt att tro att skolan kan stoppa gängen
LÄS MER: Kriminella nätverk och klaner undergräver demokratin
