Vid årsskiftet är det 30 år sedan Sverige blev medlem i EU och i onsdags var det 30-årsjubileum av själva folkomröstningen 1994. Då arbetade jag för Svenska Dagbladet och inledde min kommentar till resultatet: ”Glädje. Men ännu mera lättnad.”
Jag får väl erkänna att ett och annat påhitt från EU-kretsen har lett till andra känslor än glädje genom åren, men på det stora hela förblir jag glad över medlemskapet och tycker att det har varit till gagn för vårt land. Svenska folket tycks vara på samma linje. I folkomröstningen skilde bara några få procentenheter mellan lägren, men enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet är EU-vännerna numera fem gånger fler än motståndarna. Medlemskapet har blivit vardag och självklarhet.
Men man kan vara glad och besviken samtidigt och så är det med EU. Jag är övertygad om att det har gått bättre för Sverige som medlemsland än vad det hade gjort om vi hamnat utanför. Men det betyder inte att EU har realiserat sin fulla potential eller ens kommit i närheten. Ekonomiskt upplever vår del av världen en besvärande svag utveckling jämfört med inte minst USA.
Runt halvtid mellan folkomröstningen och i dag var EU:s och USA:s ekonomier ungefär lika stora. Nu har USA lämnat EU guppande i kölvattnet och det beror långt ifrån bara på att britterna har lämnat unionen. Dels arbetar man fler timmar om året i USA, dels är produktionen per timme betydligt högre: det ger dubbel effekt. Den så utslagsgivande techbranschen domineras fullständigt av amerikanska bolag.
Den europeiska stagnationen får många besvärande följder. Hushållens levnadsstandard förbättras endast sakta och i många fall knappast alls, vilket ger bränsle åt politiskt missnöje. Många medlemsstater tyngs av betydande statsskulder och har svårt att få pengarna att räcka till investeringar, välfärdsåtaganden och räntebetalningar. Finansiering med hjälp av höjda skatter trycker ner tillväxten ännu mer.
Nu växer insikten om att EU-länderna behöver ta sig loss ur sin onda cirkel, men det är tyvärr långt till effektiv handling för ökat företagande och ny konkurrenskraft. Förre chefen för europeiska centralbanken, Mario Draghi, har skrivit en uppmärksammad rapport som ger en god beskrivning av läget, men hans medicin är gigantiska offentliga investeringar som dels är politiskt hopplösa att få till stånd, dels med största sannolikhet skulle fungera lika bra som andra storslagna offentliga projekt brukar göra. Det är inte miljarders miljarder till EU-organ som behövs utan en helhjärtad satsning på utbildning av toppkvalitet och ett gynnsamt näringslivsklimat.
Detta även av säkerhetsskäl. EU-länderna behöver ta betydligt större ansvar för sitt eget försvar och det kräver rejäla ekonomiska resurser. Det talas rätt ofta om att höja andelen av BNP som går till försvaret, betydligt mer sällan om att två procent av en BNP på amerikansk nivå är mycket mer än två procent av en BNP på nutida EU-nivå. Men även den insikten behöver sjunka in: rikedom ger säkerhet och styrka.
