För en tid sedan skrev jag på denna sida om fenomenet med de låga förväntningarnas rasism. Texten problematiserade majoritetssamhällets välmenande von oben-inställning i relation till invandrare som applåderas för sådana självklarheter som att de går till jobbet eller att det betraktas som en bedrift när invandrarnas barn klarar av att följa tysthetsnormen på våra bibliotek.
Denna ”klapp-på-huvudet”-inställning präglar mycket av den svenska integrationen. Det har även bidragit till att det skapats en ängslighet i hur majoritetssamhället ska förhålla sig till de ofrånkomliga kulturmöten som uppstår.
Att belysa de låga förväntningarnas rasism måste gå hand i hand med ett annat angränsande fenomen av minst lika stor vikt, de höga förväntningarnas rasism. Vi bör gå till botten med den svenska självbilden och se hur även invandrare internaliserar den.
Det finns en föreställning om att svensken besitter någon slags ädlare och mer nobel moral än andra folkslag. Svensken ska vara snäppet mer generös, snäppet mer ansvarstagande och snäppet mer klimatmedveten. Det outtalade kravet på moralisk excellens går hand i hand med de låga förväntningarnas välmenande rasism om att andra inte har samma förmåga.
Den moraliska överlägsenheten ska synas och förväntas erkännas i tysthet utan att det förs på tal. Svensken är kulturellt bunden till att vara strängeligen förbjuden till sådan självhävdelse och invandraren förväntas underförstått veta att svenskar är en gnutta bättre och mer objektiva än alla andra. Det är svensken som förväntas ta initiativ till kompromisser och att vända andra kinden till. Invandraren förväntas inte ha samma goda moral.
Den svenska självbilden speglar sig även i invandrarnas syn på svenskarna. Svensken ska visa solidaritet genom att till exempel i tysthet godta att nyanlända ges företräde i bostadskön eller kvoteras in trots mindre kompetens eller på andra sätt premieras och bedöms med annan lägre ställd måttstock.
När grupp mot grupp ställs mot varandra sker ett bryskt uppvaknande. En besvikelse infinner sig hos nyanlände som förväntar sig att svensken sui generis och i egenskap av att vara svensk är moralisk ålagd att uppvisa mer solidaritet till främlingar än andra.
Den etniske svensken förväntas vara höjd ovan det som påverkar alla andras beslutsfattande i vardagen. Samma högt ställda moraliska krav åläggs inte andra eller tredje generationens invandrare och det är därför det i konkret mening är en form av välmenande rasism det rör sig om.
Det kan sägas vara den svenske mannens börda att främja en omvänd identitetspolitik där en grupp förväntas vara bättre än andra och därför ska acceptera att missgynnas eller offras för det högre goda.
I det nya Sverige måste vi bena ut vad solidaritet egentligen är. Är det bristande solidaritet att vilja att samma identiska regler ska gälla för alla oavsett? När fasaden om den osjälviske svensken börjar falla sönder ses det som en slags fallen ängel. Detta bygger på en nyanslös idé om att svenskar antingen är genomgoda eller genomonda. I verkligheten är vi alla lika och ska så betraktas.
