Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De låga förväntningarnas rasism

Att vilja väl är inte sak som att göra rätt. Länge har utanförskapsområden och dess invånare behandlats som om det vore mer känsliga och inte värda samma förväntningar som resten av Sverige, skriver gästkolumnisten Hamid Zafar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

För några år sedan kom jag i kontakt med en rektor som arbetade på en skola i ett av Stockholms utanförskapsområden där nästan samtliga av eleverna hade annat modersmål än svenska. Hon berättade om sin första tid på skolan.

Den föreföll för henne mer som en fritidsgård än en utbildningsinstitution. Korridorerna var välinredda med biljardbord, spel och bekväma sittzoner anpassade för rast. Utrymmen för studier och läxläsning lyste med sin frånvaro.

Hon fann det anmärkningsvärt med tanke på elevernas skolk och usla betyg. Till slut insåg hon varför skolan hade denna utformning. Lärarna hade så låga förväntningar på eleverna att de redan på förhand var dömda att misslyckas. Därför försökte personalen säkerställa att eleverna åtminstone hade det roligt när de väl kom till skolan.

Några år senare blev jag själv varse om hur låga förväntningar kunde ta sig uttryck i min vardag som rektor i Angered.

Det kunde röra sig om elever vars höga frånvaro borde ha resulterat i att vårdnadshavarna fick kännbara viten, så som skollagen möjliggör, men där socialtjänsten bedömt att det skulle upplevas som en dubbel bestraffning då vårdnadshavarna levde på försörjningsstöd. Att barnen inte kom till skolan och erhöll sin lagliga rätt till utbildning var av sekundär betydelse.

Det var Michael Gerson, talskrivare till president George W. Bush, som myntade begreppet ”the soft bigotry of low expectations". Fenomenet översätts vanligtvis till de låga förväntningarnas rasism och utgår ifrån olika förväntningar på människor utifrån kultur och etnicitet. Den sortens rasism är problematisk då den ofta tar sig subtila uttryck. Det tenderar att vara med goda intentioner man bemöter människor med dubbla måttstockar.

I Göteborg, Stockholm och Malmö har man i förorterna experimenterat med ungdomsvärdar från Lugna Gatan. Modellen utgår från att ungdomar med ett kriminellt förflutet ska agera vuxna förebilder i förorten. Verksamheten har genom åren präglats av att flertalet av värdarna varit involverade i grovt kriminella aktiviteter under sin anställning.

Detta konstaterade Uppdrag Granskning 2016 i granskningen av Lugna Gatan i Husby. Medan Malmö och Göteborg sade upp sina avtal med Lugna Gatan för tio år sedan så har Stockholm valt att fortsätta. Det var hård kritik från polisen som låg till grund för att man avslutade avtalen.

En polis uttryckte sin syn på metoden med följande ord: ”Om Göteborgs skulle anställa Bandidos för att sköta ordningen på Avenyn skulle de säkert göra ett bra jobb - så länge ingen lägger sig i metoderna.”

Att invånarna i förorten skulle känna sig trygga för att outbildade ungdomar med kriminellt bagage upprätthåller ordningen är ett bekymmersamt synsätt. Det signalerar att endast de som besuttit ett våldskapital är lämpliga att agera förebilder. De ansvariga menar säkert att det hela sker med gott uppsåt.

De låga förväntningarnas rasism utgår emellertid alltid från goda avsikter. Vågar man anta att motsvarande satsning med ungdomsvärdar inte hade gjorts om området hette Danderyd istället för Husby? Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser.