Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten
Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron

Ann-Sofie Hermansson: De goda människornas tystnad är värst

Historien berättar för oss att det ofta börjar med judarna, men det slutar aldrig där.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

I den brittiska filmen Trainspotting från 1996 finns en scen jag aldrig glömmer. Den unge heroinmissbrukaren Renton befinner sig med några kompisar som även de missbrukar i en lägenhet under ett konstant rus. Med finns också en glad bebis som kryper omkring i misären bland skräp och kanyler och man oroar sig konstant för att ungen ska sticka sig alternativt att någon under rusets påverkan ska få ett bryt och skada barnet.

Det värsta händer också. Barnet dör. Men inte av något fysiskt våld. Det dör för att de allihop glömmer bort ungen. När de vaknar till sans har barnet dött av brist på mat. Det är verkligen överjävligt hemskt. Jag brukar tänka att den scenen handlar om vår förmåga till empati. Om hur långt vi är beredda att gå innan vi moraliskt inte längre står ut med oss själva. Och om hur länge man kan vara tyst när övergrepp sker inför våra ögon.

ANNONS

I den mycket läsvärda artikeln om hur hatet och hoten ser ut mot svenska judar 2023 av Michael Verdicchio och Karin Jansson på GP finns ett 40-tal vittnesmål. ”Sedan terrordåden i Israel den sjunde oktober och det efterföljande kriget i Gaza har en flodvåg av antisemitism sköljt över Europa och Sverige.” En överväldigande majoritet av svenska judar känner sig mycket otryggare och än värre, ett flertal tror att det kommer bli ännu mycket farligare att vara jude.

Det är flera berättelser om hot och rena attacker med stenkastning. Men det värsta är tystnaden från oss medborgare som ser det ske. Som när Noah, 17 år, ska spela match och nån har klottrat ”HALASLAKTA JUDAR” på sporthallen. Varken tränare, domare eller någon annan säger något. Eller Sara som är i 20-årsåldern och verksam inom kulturbranschen där hennes kollegor högljutt sörjt civila offer i krigets Gaza men varit helt knäpptysta om den värsta massakern mot judarna sen Förintelsen.

Anna, 40 år, är mamma, fadder och faster till barn som på skolan jagas av andra barn som skanderar ”From the river to the sea” och berättar om vuxna som inte tar sitt ansvar utan lägger över det på barnen. ”En kurator på skolan uppmanade de utsatta eleverna att själva säga ifrån till angriparna att det ”inte är roligt”. Det är inte bara dåligt ledarskap, det är oanständigt.

ANNONS

Det är de goda människornas tystnad som är värst. Trots att övergreppen mot judar, fysiskt och verbalt, sker inför öppen ridå låtsas stora delar av såväl akademi, journalistik och politik som att det regnar. Var går gränsen för när vi moraliskt inte längre står ut med oss själva? När vaknar vi till sans och demokratin som vi känner den har dött av brist på civilkurage?

Det kan vara jobbigt att säga ifrån. Men nu är tid för klarspråk. Jag menar att judeförföljelserna är som kanariefågeln i gruvan. När den dör är vi alla som vill kalla oss anständiga medborgare i fara. Historien berättar för oss att det ofta börjar med judarna, men det slutar aldrig där. Antisemitismen är en sjukdom i samhällskroppen vi måste bekämpa. Demokratin kräver de civiliserade människornas moral. Den kräver vår solidaritet.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS