Gängkriminaliteten har gett öppet mål för kritiker av Sveriges generösa migrationspolitik. Det är uppenbart att våldsdåden hade varit färre med dansk eller norsk lagstiftning kring migration. När en debatt blir så ensidig finns det anledning tänka till. Finns det något mer att säga om Sverige som invandrarland än att våldsanvändningen ökat?
Ett underlag för informerad diskussion finns i sociologerna Jan O Jonsson och Carina Moods ESO-rapport ”Karriärer och barriärer – om skolgång och etablering för unga med utländsk bakgrund”. ESO är kortnamnet för ”Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi”. Som namnet signalerar brukar ESO-rapporter vara gedigna historier. Så även denna gång.
Jonsson och Mood fokuserar på åldersgruppen som är födda 1996 och som gick på högstadiet i början av 2010-talet. Med hjälp av offentliga registerdata har de följt gruppens fortsatta väg genom utbildningssystemet. Eftersom forskarna tidigare gjort intervjuundersökningar med åldersgruppen har de också koll på vad ungdomarna tyckt och tänkt om sina studier.
Rapporten skiljer mellan tre grupper av ungdomar med utländsk bakgrund: Tidiga Generation 1 som är födda utomlands men som gått igenom den svenska grundskolan, Sena Generation 1 som är födda utomlands och bara gått några år i grundskolan, och Generation 2 som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar.
Det visar sig gå rätt bra för ungdomarna med utländsk bakgrund. Det gäller i synnerhet Generation 2 som trots nackdelen med lägre utbildade föräldrar och annat hemspråk än svenska i vissa avseenden överträffar de svensk-svenska ungdomarnas utbildningsprestationer, men också tidiga Generation 1 som kom till Sverige innan de fyllt nio lyckas relativt väl. Det är endast sena Generation 2 som var mellan nio och femton när de kom hit som bekräftar bilden att unga med utländsk bakgrund har svårt klara skolan och etableringen på arbetsmarknaden.
Viktiga anledningar till att unga med utländsk bakgrund klarar sig bra finns i deras ambitioner och ansträngningar. Forskarna kan visa att de siktar högt, att de lägger mycket tid på läxor, att de tycker det är viktigt att få bra betyg och att leva upp till föräldrarnas förväntningar, och att de är snabbare med att läsa vidare efter gymnasiet utan långresor och tillfällighetsjobb.
Rapportens resultat har uppmärksammats på bland annat denna ledarsida men jag tycker det finns fler växlar att dra. I synnerhet kan man dra två till den ökande våldsanvändningen kompletterande slutsatser om Sverige som invandrarland.
Den första är att Sverige faktiskt har fungerat som ett hårt men rättvist dynamiskt invandrarland: En föräldrageneration kommer till det nya landet för att bygga en bättre framtid för sina barn även om de själva lämnar sitt gamla liv bakom sig med allt vad det innebär av statusförlust och hemlängtan.
Den andra slutsatsen är att det svenska skolsystemet har erbjudit ambitiösa ungdomar möjligheten att lyckas med sin utbildning. Även om ungdomar med utländsk bakgrund behöver anstränga sig hårdare än deras svensk-svenska årskamrater rimmar rapportens resultat dåligt med bilden av skolan som en strukturellt diskriminerande utslagningsapparat.
Samtidigt. Allt är inte ljust ens när det gäller de unga. Invandringslandet Sverige har problem med de som inte hinner formas av utbildningssystemet. Och det är en grupp som vuxit sedan flyktingkrisen. Villkoren som formade årsklassen 1996 finns inte längre. Tyvärr.
