Nyligen skickade organisationen Civil Rights Defenders ett brev till samtliga 349 riksdagsledamöter. Där beskriver de hur Tidöavtalet är ett “färskt exempel” på en global trend där mänskliga rättigheter och rättssäkerheten utmanas, bland annat på grund av att avtalet “pekar ut personer med migrationsbakgrund som orsak till Sveriges problem”.
Organisationen har även gjort en granskning: “Tidögranskningen” och låtit tillverka ett spel: “Dictators of Sweden: Tidö Edition”, med spelkort behäftade med enligt dem auktoritära beslut som exempelvis regeringens förslag om visitationszoner.
Civil Rights Defenders är dock bara en bland flera civilsamhällesorganisationer som kritiserat regeringens politik. Inför valet kom Naturskyddsföreningen med en rapport: “Kastvindar i miljöpolitiken” där de granskat de olika partiernas miljöpolitik. Föga förvånande hamnade Miljöpartiet i topp följt av V, S, C och L.
M, KD och SD hade enligt Naturskyddsföreningen så usel miljöpolitik att de hamnade utanför prispallen.
Men precis som Civil Rights Defenders granskning av regeringens politik, säger Naturskyddsföreningens rapport mer om deras egna politiska uppfattningar än om regeringens tillkortakommanden.
Dessutom marknadsför de sig ofta som oberoende. Men enligt Naturskyddsföreningens hemsida kommer cirka en tredjedel, drygt 95 miljoner kronor av finansieringen, från skattebidrag. Civil Rights Defenders fick under 2021 drygt 81 miljoner kronor i offentliga bidrag från myndigheter som Sida, Allmänna Arvsfonden och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Så ser det ut i mängder av ideella föreningar. En stor del av deras intäkter kommer direkt från statliga bidrag, som sedan används av yrkesaktivister till vänster, bland annat för att driva vänsterns rättighetsfrågor och opinionsbilda mot högerns politik.
När organisationernas oberoende ifrågasätts för att de är delvis finansierade via statsbidrag, kontrar de ofta med att kritiken är ett sätt att “försvaga civilsamhället” eller är ett hot mot yttrandefriheten. Men varför skulle statliga bidrag vara en förutsättning för att uttrycka åsikter fritt?
Det är märkligt att man över huvud taget benämner skattefinansierade organisationer som en del av civilsamhället i Sverige. Hade en statsfinansierad rysk organisation varit en del av den ryska ideella sektorn? Skulle en moské finansierad av den saudiarabiska staten vara en del av det saudiska civilsamhället?
Beroendet av skattepengar har gjort den ideella sektorn andefattig, konformistisk och politiskt följsam, genom att den konkurrerar ut de organisationer som inte får statsbidrag.
Det finns dock en lösning. För att skapa mångfald inom den ideella sektorn bör gåvor till alla ideella organisationer bli avdragsgilla. Gränsen för hur stora belopp som är avdragsgilla bör också höjas. Det hade gett en signal om vad medborgarna vill att pengarna ska gå till. Och det hade skapat en motvikt till vänsterns skattefinansierade yrkesaktivism.
Ett civilsamhälle som till större del styrdes av medborgarna – inte makten – hade sannolikt sett väldigt annorlunda ut än det artificiella civilsamhälle vi har i dag.
