Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan vart du är på väg. Så brukar politiker formulera drömmen om att allt är möjligt. Efter ett sekel av progressiva reformer vill Sverige vara ett land med hög social mobilitet. Inte minst den massiva utbyggnaden av högskolan ska garantera att ingen skomakare förblir vid sin läst.
Men det verkar inte ha blivit så. Sverige har lägre social rörlighet än vad som tidigare har antagits. Den är inte mycket högre idag än på 1800-talet. Samma sak gäller för övrigt vårt grannland Danmark. Det visar en ny studie från Syddansk Universitet i Odense, som utgår från registerdata från det senaste halvseklet.
Historiskt har social rörlighet mätts i utbildningsår. Om skomakarens dotter har fått läsa på högskola, har man antagit att hon har klättrat ett par steg i samhället. Men som många har noterat betyder inte utbildning samma sak idag som förr.
Tvärtom nås vi återkommande av rapporter om att universitetsstudenter varken kan läsa eller skriva och om att högskoleutbildade tvingas gå arbetslösa. Är studenterna dummare idag än förr? Nja, förr i tiden var det i princip bara en utvald klick från samhällets topp som kom till den högre utbildningen. Universiteten utgjorde en kognitiv elit. Idag har antagningen breddats. En kurs på Örebro Universitet behöver inte betyda något.
Den danska studien “The Myth of Nordic Mobility: Social Mobility Rates in Modern Denmark and Sweden” tittar istället på släktrelationer. Och då visar det sig att skomakarens dotter har ungefär samma utveckling som dennes andra släktingar. De extra högskolepoängen gör varken till eller från. Rörligheten i Sverige och Danmark är ungefär som i Charles Dickens England på 1800-talet. Det avgörande är vilken familj du kommer ifrån.
I den parallella “The returns to education: a meta-study” går samma forskare igenom 66 studier av vilken effekt utbildning har. Han finner att den genomsnittliga avkastningen på ett extra års skolgång är nära noll.
Forskaren bakom de nedslående resultaten heter Gregory Clark. Han är en brittisk ekonomisk historiker som efter några år på amerikanska universitet har sökt sig till Skandinavien på grund av våra länders utmärkta folkbokföring. Clark vann viss uppmärksamhet i Sverige för ett drygt decennium sedan.
Genom att studera förekomst av adliga och latiniserade efternamn i högstatusyrken, från 1700-talet och framåt, kunde han visa att den sociala rörligheten i Sverige knappt hade ökat alls – trots hundra år av socialdemokrati. Adelsnamnen var fortsatt överrepresenterade, son-namnen underrepresenterade, visade han i boken “The son also rises”.
Andersson, Pettersson och Lundström och jag går förstås inte lottlösa genom livet för det. Den exempellösa välståndsökningen efter industrialismens genombrott har kommit alla till del. Vi lever i det rikaste samhället någonsin. Aldrig i historien har tillvaron varit behagligare.
Men det politiska målet om att vi alla måste vara på väg någonstans verkar inte vara helt lyckat. Kanske borde Svensson någon gång få höra också att han duger där han är?
