Ingen som läser boken ”Brottsplats: Skolan – Vittnesmål från en pågående kris” (Volante 2023) av Vesna Prekopic kan längta efter att bli lärare. Det verkar vara ett yrke fyllt av hot, hat, våld och ständig stress utan tillräcklig uppbackning.
Det omkringliggande samhället förväntar sig att lärarna ska motverka alla möjliga samhällsproblem. Läraren ska vara en supersoldat som samtidigt agerar förälder, pedagog, säkerhetsvakt och socionom.
Blir man som presumtiv framtida lärare inte helt avskräckt tänker man kanske: ”Men så här illa kan det väl inte vara överallt?”. Det stämmer förstås. Våld och hot är inte jämnt fördelat över hela landet men det är tydligt att det här inte längre är ett problem bara i storstädernas utanförskapsområden.
Under 2022 kom det in 858 anmälningar till Arbetsmiljöverket om hot och våld i skolan. Det är en fördubbling mot hur det var för tio år sedan. Innehållet i anmälningarna har också ändrat karaktär. Det är mer ”bitmärken, slag och sparkar”, skriver Prekopic. Många av anmälningarna, noterar hon, handlar inte heller om enskilda händelser utan samlar uppgifter om våld som har begåtts under en längre tid.
Prekopic bok ska läsas som ett kapitel i en betydligt större skildring av Sverige under 2000-talet. Denna gång handlar det om våld och hot i skolan, hur skolan svarar (eller avstår från att svara) på våldet och vad som händer sedan. Det finns exempel på skolor som arbetar mer effektivt mot våldet och det finns också lärdomar att dra från utlandet. Det är inte kört.
Men följer man den dagliga nyhetsrapporteringen kring gängkrig, skjutningar, vendettor och sprängningar så inser man att våldet i Sverige hänger ihop. Det som nu sker i de olika gängkrigen och blodsfejderna som vi dagligen läser om dök inte upp från ingenstans. De som deltar i dessa krig mellan kriminella har i de flesta fall vuxit upp i Sverige , gått i svensk skola och levt sina liv här.
Och om man redan i tidiga tonåren kan vara helt empatilös mot en lärare eller klasskamrat, vad är man då inte villig att göra mot gängets fiender och anhöriga till dessa? I statistiken för våldet i skolan ser man en försmak av vad som sedan väntar det omkringliggande samhället. Det är i grundskoleåldern som gängen börjar med sin rekrytering.
Sverige börjar få vad som bäst kan beskrivas som barnsoldater. Unga killar som rekryteras tidigt och drillas i gängens hierarki. Dessa gäng och det ökade våldet i skolorna är tätt sammanflätat. Det är inte så att de råkar samexistera under samma tid. Våldet är en långsiktig konsekvens av att det i Sverige redan under 1900-talets sista decennier uppstod segregerade stadsdelar. I dessa förmådde föräldrar ofta inte få ordning på sina eller barnens liv.
Om redan familjen får svårt med att sätta gränser och upprätta strukturer är det ofta bara en tidsfråga innan normlösheten sprids till resten av samhället. Först märks problemen i skolan. Men de skiljer sig inte väsentligen från det som skett på andra platser där barn och unga vistas, som bibliotek och badhus eller i kollektivtrafiken.
Som med så mycket i Sverige under 2010-talet så möttes dessa problem inte sällan med förnekelse. Det finns grumliga motiv med att tala om det, menade vissa. Vi har aldrig varit så trygga som nu, sade någon annan och hänvisade till att krogslagsmål blir ovanligare medan det skjuts var och varannan dag. Bibliotekens problem är resursbrist, egentligen, säger någon annan.
Ett problem som utmärker Sverige – och detta är inte begränsat till skolans värld – är att vi drar oss för att vara ”hårda”. Men vad betyder det egentligen? I fallet med våldsamma elever som skapar en atmosfär av skräck omkring sig rör det sig om omplacering eller helt enkelt avstängning (om det är en gymnasieelev).
En tydlig form av gränssättning har saknats. Tanken att ingen ska exkluderas och att försiktighet alltid ska prioriteras är en bra princip om problemet är begränsat till några isolerade fall. Men sådant lågaffektivt bemötande fungerar inte om det eleven ägnar sig åt är att etablera sin makt genom aggression och dominansbeteende.
Vad vi har att göra med nu är barn och unga i det svenska samhället som inte bara förstör sina egna liv utan även omgivningens. Att hota lärare och skolkamrater i ett klassrum förstör arbetsmiljön för alla närvarande. Att ta över ett biblioteket exkluderar alla andra som vill ha en lugn stund med böckerna. Att terrorisera andra gäster på ett badhus tränger ut folk som vill motionera och ha kul, inte minst kvinnor och flickor.
Tyvärr har den offentliga diskussionen i Sverige länge handlat om hur elaka vissa är som vill använda så kallade ”repressiva” och ”hårda” åtgärder för att återupprätta tryggheten och ordningen. Minns hur mycket Jan Björklund (L) hånades för att han ville ta itu med skolans ordningsproblem. På något sätt har den makt som samhället utövar ansetts som så mycket värre än den makt som enskilda personer brukar mot sina medmänniskor.
Det är bakvänt. Den maktdemonstration som exempelvis närvarande väktare på några av Göteborgs mest våldsutsatta platser (Järntorget och Brunnsparken) utgör är en positiv sådan. Som medborgare föredrar jag en vakt i stadens tjänst som upprätthåller ordningen än en brottsling som obehindrat kan leta efter offer. Men av någon anledning har den abstrakta frihetsinskränkningen ofta uppfattats som värre än den faktiska frihetsminskningen som våld och hot innebär i vardagen.
Ett citat från en lärare som Prekopic talat med sammanfattade detta väldigt väl: ”Vi använder kränkningsanmälningar i skolan för de mest bisarra bagateller, men vi ser inte den gigantiska elefanten i rummet, som är kriminella och våldsamma barn.”
Vittgående individuella rättigheter nedtecknade i matiga värdegrundsdokument är en viktig beståndsdel i det moderna och progressiva Sverige. Kränkande ordval straffas i ett sådant land. Men samtidigt kan de värsta rättighetskränkningarna fortgå utan att det uppfattas som ett centralt samhällsproblem.
Kanske är en orsak till denna märkliga ordning att tills nu har våldet, bomberna och skjutningarna främst drabbat utrikesfödda eller de med utrikes bakgrund. Våldet på bibliotek och skolor har varit rätt begränsat ändå. Men nu sprider sig våldet geografiskt. Det blir på riktigt en angelägenhet för fler.
Alltjämt kan politiker och tyckare ägna omåttligt mycket tid åt att kritisera hur något beskrivs och med vilka ord. Problem ska inte överdrivas är ett vanligt argument. Förorten ska inte svartmålas. Grupper ska inte stereotypiseras. Man ska inte uttrycka sig exkluderande.
Alla dessa språkliga regler som hemsöker den svenska urbana medelklassens mardrömmar har ofta trängt ut närvaron av de faktiska problemen. Men elden är lös. Det som länge drabbade förorternas invånare är nu en angelägenhet för hela Sverige. Det var kanske det som krävdes för att Sverige verkligen skulle börja vakna.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
