Det ska bli förbjudet att förneka Förintelsen och andra folkmord. För två år sedan tillsatte den förre justitieministern Morgan Johansson (S) en parlamentarisk utredning som nu är klar.
Johansson motiverade förslaget med att högerextremismen ökar, att sociala medier gjort det lättare att sprida propaganda och att många offer som överlevt Förintelsen gått ur tiden.
En central orsak till att utredningen tillsattes är dock att Sverige fått bannor av EU-kommissionen. Att inte göra förintelseförnekelse straffbart är inte förenligt med EU:s så kallade rasismrambeslut, som syftar till att forma en EU-gemensam ”straffrättslig strategi” kring arbetet mot rasism.
Nu ska brottsbalken och tryckfrihetsförordningen ändras så att ”förnekande, urskuldande och flagrant förringande” av folkmord och brott mot mänskligheten, med syfte att uppbåda våld, hot eller missaktning mot en grupp eller person, blir förbjudet.
Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att hålla kollektiva minnen av brott mot mänskligheten vid liv. Att förneka folkmord har ofta ett ideologiskt syfte – förintelseförnekelse är exempelvis en del i en antisemitisk konspirationsteori. I Turkiet är det förbjudet att påstå att det armeniska folkmordet ägt rum då det anses antinationalistiskt och därmed en ”förolämpning” mot den turkiska nationen.
Men att göra det förbjudet att förneka brott mot mänskligheten innebär inte att samhället och sanningen står starkare mot extremism. Det kan snarare bli tvärtom. Antisemiter och andra extremister får vatten på sin kvarn. Deras ”motargument” blir uppenbart: ”ni påstår att Förintelsen ägt rum enbart för att staten tvingar er att säga så”.
Resonemanget fungerar också åt andra hållet – det som inte är förbjudet att påstå ges en sorts legitimitet. Om staten exempelvis inte har förbjudit konspirationsteorier om vaccin – betyder det att vaccinmotståndare har rätt när de hävdar att vaccin orsakar autism? Om det nu är otvivelaktigt att etablerade vaccin inte är farliga, varför har staten inte förbjudit någon att föra fram motsatt påstående?
Med den nya lagstiftningen blir staten plötsligt auktoritet över sanningen. I ett bredare perspektiv riskerar det inte bara att göda konspirationsteorier, utan kan också få negativa konsekvenser för den akademiska friheten och för det öppna debattklimatet. Det kan leda till självcensur. Enskilda forskare och journalister kanske drar sig för att lägga fram slutsatser som kan uppfattas som kontroversiella. Bara att rädslan finns är skadligt för det kritiska tänkandet. Många mänskliga framsteg har börjat med konträrt tänkande.
Man kan också fråga sig vad syftet med EU:s pålagor är. Att förneka Förintelsen och andra folkmord är trots allt tämligen ovanligt i Sverige. Det stora problemet med hatbrott handlar inte om att knäppgökar ger ut historierevisionistiska skrifter. Det vanligaste hatbrottet i Sverige är, enligt Brå, att bli utsatt för ofredanden av främlingar på allmän plats. Hets mot folkgrupp hamnar på plats två, och då i form av skadegörelse eller hat på sociala medier.
Att slå fast historiska händelser i lag kommer inte att förhindra dessa brott. Snarare riskerar förbudet att göra mer skada än nytta.
