Många var lite förvånade över att den svenska regeringen välkomnade EU-kommissionen till Kiruna. Som en inledning på Sveriges ordförandeskap i ministerrådet det kommande halvåret är det tradition att kommissionärerna besöker ordförandelandet. Enligt regeringen valde man Kiruna för att det är en unik plats.
Men snart stod det klart att det inte bara var lappländska Kirunas – i tyskarnas och fransmännens ögon – exotiska karaktär som var orsaken bakom valet av ort. Under en presskonferens på torsdagseftermiddagen, med LKAB:s vd Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD), kom nyheten att man har hittat sällsynta jordartsmetaller.
Och det är inget litet fynd. LKAB:s prospekteringar visar att Kirunaområdet har Europas största fyndighet av dessa metaller, som används i allt från vindkraftverk till elbilar, mobiltelefoner, lågenergilampor, datorer och annan modern teknologi. Dessutom har man hittat fosfor, ett ämne som används i konstgödsel och behövs i livsmedelsproduktion. För tillfället råder det brist på fosfor eftersom det till stor del har importerats från Ryssland.
I dag har Europa ingen egen brytning av sällsynta jordartsmetaller. Vi är helt beroende av import från en annan auktoritär stat, Kina. Gaskriget mellan Ryssland och EU i spåren av Rysslands anfallskrig mot Ukraina visar hur illa det kan gå. I ett hypotetiskt framtida scenario där Kina invaderar Taiwan kommer EU sannolikt svara med sanktioner, vilket med största säkerhet skulle leda till ett handelskrig mellan EU och Kina. Något som i sin tur skulle riskera att hela den gröna omställningen i Europa stannar av.
Med andra ord: Fyndet i Kiruna är goda nyheter. Men det finns en hake. Enligt LKAB:s uppskattningar kan företaget börja utvinningen först om 10–15 år. Det fungerar nämligen inte så att det bara är att sätta i gång när man väl hittat metallerna. Först måste LKAB ta sig igenom en enorm byråkratisk process.
Steg ett är att LKAB över huvud taget får rätt till fyndigheten och rätten att undersöka den vidare. Sedan startar en lång kamp mot den allt mer omfattande miljöbalken – en lagstiftning som blivit ökänd för att den stoppar Sveriges viktigaste industrier.
Exempelvis nekades LKAB tillstånd av Mark- och miljödomstolen att utöka brytningen i Kirunagruvan – på grund av ett ynkligt formaliafel. LKAB hade bjudit in samtliga Kirunabor till ett informationsmöte, men enligt domstolen skulle man bara ha bjudit in fastighetsägare som har bergvärme. Därmed fick ansökan nobben. Det låter som ett skämt, men det är det tyvärr inte.
Miljöbalken satte också P för Cementas brytning av kalk på Gotland. Nu har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hittat ett kryphål i lagen och pekat ut Cementas verksamhet som avgörande för Sveriges säkerhet, eftersom råvaruförsörjning är en del av totalförsvaret.
Miljöbalken är med andra ord ett hot mot svensk industri i allmänhet, svensk gruvnäring i synnerhet och därmed också ett hinder för den gröna omställningen. Lagstiftningen är snårig, processen involverar en rad myndigheter och olika tillstånd som måste sökas. Utöver rena miljöhänsyn finns också sociala aspekter att ta hänsyn till, som påverkan på rennäringen.
Givetvis är det viktigt att ett tillstånd att starta eller utöka en gruvnäring inte ges för lättvindigt. Men den svenska miljöbalken är absurd. Regeringen måste omedelbart påbörja ett arbete för att ersätta den nuvarande lagstiftningen med ett modernare regelverk som lägger större vikt vid den enorma klimatnytta som det innebär att utvinna metaller till grön teknologi. Det kommer säkert att bli protester från aktivister. Men, som LKAB:s chef uttryckte det: utan gruvor, inga elbilar. Så enkelt är det.
Sverige är en av Europas viktigaste gruvnationer. Från 1200-talet till 1800-talet var Sverige världens främsta producent av järnmalm. Under stormaktstiden stod Falu koppargruva för två tredjedelar av all kopparproduktion i världen. Gruvnäringen har alltid varit och är, tillsammans med skogen, grunden för svensk industri och välstånd. Nu har vi chansen att göra Sverige till en ledande nation inom utvinningen av sällsynta jordartsmetaller för att säkra grön teknologi. Klimatet behöver det, Europas självständighet behöver det och den svenska industrin behöver det.
