År 2017 reste dåvarande statsminister Stefan Löfven och handelsminister Ann Linde med en svensk delegation till Iran. Syftet var att främja handelsrelationerna mellan länderna. Men det hamnade i skymundan. Det den svenska debatten kretsade kring var Lindes hårsjal.
Dåvarande riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) menade att den svenska regeringen bekräftade förtrycket av kvinnor i Iran, som enligt lag måste ha sjal i offentliga miljöer. FP-ledaren Jan Björklund sa att den svenska regeringen på förhand borde säkerställt att de kvinnliga deltagarna i delegationen skulle slippa huvudbonaden.
I Iran är det som sagt obligatoriskt för kvinnor, medborgare såväl som utlänningar, att bära sjal. Kritiken mot Linde var därför orättvis. Det är inte hennes fel att revolutionsgardet i Iran instiftat förtryckande lagar.
Men framför allt var Ann Linde minister. Inte aktivist. Och att hon skulle sympatisera med repressionen i Iran är inte troligt. Att hon ändå valde att följa klädkoden handlar om att hon satte Sveriges intressen främst. Samt att hon förstod att Irans kvinnor inte gynnas av att svenska ministrar kommer till landet under två dygn, visar håret och sen åker hem till trygga Sverige. Det enda det skulle leda till är försämrade relationer mellan länderna. Vilket i sin tur kan göra det svårare för Sverige att framföra synpunkter om tillståndet för kvinnors rättigheter i sammanhang där det skulle kunna få reell effekt.
Kritiken mot Ann Linde och sjalen var ungefär lika rimlig som den som nu riktas mot Ulf Kristersson.
Efter den andra valomgången i det turkiska presidentvalet stod det klart att den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan vunnit. Sedvanligt har ledare runtom i världen, som Emmanuel Macron och Joe Biden, skickat artiga grattishälsningar på sociala medier. Kristersson var en av dem.
Liksom Ann Linde fick på moppe för sjalen har nu Kristersson fått kritik för att han ”smörat” för en maktfullkomlig ledare. Dagens Nyheter skriver i en ledare att Kristersson bortser från att valrörelsen i Turkiet var orättvis. Erdoğan har under sin långa tid vid makten lagt munkavel på journalister och jagat kritiker ur landet. Därför förtjänar han ingen hälsning, anser tidningen.
Det finns nog ingen som gett den svenska statsministern så mycket huvudvärk det senaste året som Erdoğan. Men vad skulle han uppnå genom att vägra skriva grattis?
Reaktionerna är ett tecken på de svenska moraliska stormaktsambitionerna. Det finns en övertro på att Sverige kan läxa upp ”dumma” länder genom olika former av symboliska manifestationer. Att Iran inte kommer bli en liberal demokrati och att Erdoğan knappast kommer mjukna spelar ingen roll. Upprördheten handlar två saker: vår egen svenska självbild, och chansen att ta inrikespolitiska poänger.
