Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Svenskars relation till engelskan är fånig

Tror någon att den franske presidenten skulle lägga sig an med en fejk-amerikanska när han pratar engelska?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Utrikesminister Ann Linde gjorde en katastrofal intervju i den tyska tv-kanalen Deutsche Welle. Hon pressades på svar om Sveriges höga dödstal i covid-19, och framstod som arrogant och okunnig. Det var verkligen ingen bra insats, och ministern har fått välförtjänt kritik för hur hon agerade i intervjusituationen.

Linde har också blivit kritiserad för att hon pratade ”dålig engelska”. Hon var uppenbarligen väldigt stressad. Hon stakade sig.

Det är självklart rimligt att kräva att en utrikesminister, som har som jobb att resa runt i världen och sköta Sveriges kontakter med andra länder, pratar bra engelska. Gärna tyska och franska också. Men Linde är inte ensam om att bli förlöjligad för påstått bristande engelskkunskaper. Det är en svensk nationalsport.

Att inte prata perfekt engelska är skambelagt i Sverige. Göran Persson fick ett flertal gånger höra att han var för dålig på engelska. Och när den förre landsbygdsministern Sven-Erik Bucht tog engelsklektioner fick han inte bara kritik för att undervisningen var dyr. Att han över huvud taget ville bli bättre på språket sågs som skäl att håna honom för att vara lite dum och icke språkbegåvad. ”Tappar orden – när han försöker prata engelska”, skrev Aftonbladet i en rubrik över ett klipp där ministern intervjuas av en utländsk journalist och glömmer bort ett ord eller två.

Det är inte som att Bucht, som för övrigt talar flytande finska, inte kan engelska. Han saknade den specifika vokabulär som en landsbygdsminister måste ha. ”Jordbrukssubventionsförhandlingar” och ”finansiera marknadsåtgärder” är inte direkt begrepp man lär sig i den svenska skolan eller genom att titta på tv.

Engelskhånet blir som mest genant när uttalet är föremål för förlöjligandet: ”Hö hö, Löfven säger ’vi apprissiejt dö kåperejsjön betvin åur två kåntries’! Vilken nolla!”

Tror någon att Frankrikes president Emmanuel Macron lägger sig an med en fejk-amerikanska när han intervjuas i amerikansk tv? Nej. Tror någon att han skäms över sitt franska uttal? Nej. Om något är det pinsamt med svenskar som försöker låtsas att de är amerikaner eller engelsmän när de pratar engelska.

Hånet mot politiker som tar lektioner för att lära sig bättre engelska eller har ett påtagligt svenskt uttal är inte bara fånigt. Det innehåller också en stor dos klassförakt. Att kunna prata engelska som en infödd amerikan eller britt kan inte vara ett krav för att bli politiker i Sverige. De ska kunna tala engelska, ja, självklart. Men man ska inte behöva ha läst fem år på Berkeley eller Cambridge för att bli folkvald. Vi vill inte ha en politikerklass där alla kommer från en liten samhällselit.

Föraktet mot det svenska modersmålet blottar ett föga smickrande drag i den svenska kulturen. Att vi vill vara förträffliga på engelska hänger givetvis ihop med att vi vill vara internationella. Moderna. Hör, man kan nästan tro att jag kommer från New York! Ibland får man nästan känslan att Sverige vill vara USA:s 51 delstat.

Men det är vi inte. Som tur är.