Kriget i Ukraina, som nu har pågått i ett år, har fundamentalt förändrat Europa. Tre decennier av jamsande med Ryssland – med hopp om att landet skulle växa ur sina imperialistiska ovanor – är över. Det finns ingen återvändo för varken Europa eller Ryssland, så länge Ryssland styrs av Putin eller honom likasinnade.
Europeiska politiker som den före detta tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes tidigare president Nicholas Sarkozy, levde i förhoppningen om att Ryssland, efter Sovjetunionens fall, skulle ansluta sig till de beskedliga demokratiernas klubb. De trodde att ryska politiker skulle vara nöjda med att förhandla fram frihandelsavtal och träffas på flådiga konferenser.
Samtidigt med denna villfarelse tävlade europeiska länder om att så fort det bara gick nedrusta sina egna arméer, lägga ned civilförsvaret och strömlinjeforma försvarsorganisationerna till små insatsstyrkor. Så sent som under 2010-talet gjorde sig Tyskland helt beroende av rysk gasexport, vilket den amerikanske presidenten Donald Trump varnade för tidigt utan att bli hörd. Inte långt senare manade han även Europa till att ta ett självständigt ansvar för sin säkerhet och inte enbart förlita sig på amerikansk hjälp. Inte heller den gången lyssnade Europa.
Europeiska politiker kunde tydligen inte ens i sina vildaste fantasier föreställa sig att det behövdes lager av ammunition för ett europeiskt storkrig. En självständig energiproduktion var långt ned på prioriteringslistan. Minnet är tyvärr kort trots att vår historia har en obehaglig tendens att upprepa sig.
Det Europa som under de föregående tre decennierna trodde att historien var slut och segern för liberal demokrati total, finns inte längre. Det är ett yrvaket och nytt Europa som åter öppnar skyddsrummen, ökar försvarsutgifterna och bygger LNG-terminaler för att ta emot gas sjövägen. Det går snabbare i länder som Polen, där närheten till såväl historien som kriget är närmare, men även Tyskland har övergivit tanken om att i praktiken vara demilitariserat till att göra den största satsningen på militären i modern tid.
Allt detta har skett på drygt ett år.
Under Europas naiva årtionden tog Ryssland, först under Jeltsin och sedan Putin, en sorts paus från de riktigt omfattande imperieambitionerna. Samtidigt berikade sig en priviligierad elit på befolkningens bekostnad. I stället för att utmärka sig som ekonomisk, kulturell eller språklig stormakt – vilket Storbritannien och Frankrike har gjort sedan deras forna imperier försvunnit – valde Putin den militära vägen. Den möjlighet som fanns för Ryssland att ansluta sig till den europeiska gemenskapen, i vid bemärkelse, är nu borta. På många sätt är vi tillbaka till ”stunde null”, så som Europa såg ut 1945 då en järnridå gick ned över kontinenten och delade upp Europa i två block.
För Ukrainas del har kriget, utöver ett ofantligt mänskligt lidande, förenklat det politiska vägvalet och snarast öppnat för fler möjligheter att ansluta sig till EU. Om det rådde någon tvekan om åt vilket håll landet skulle vända sig innan 2022, väst eller öst, så är saken nu helt klar. Ryssland invaderar landet, mördar civila urskillningslöst och skövlar infrastrukturen. Europa tar emot flyende ukrainare, hjälper med humanitärt bistånd och skickar vapen. Vilken stormakts omfamning som framstår som mest lockande är givet.
Tätare politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete mellan Europa och Ukraina ligger i korten. Precis på tvärs mot vad Putin hoppades på. På kuppen har Sverige och Finland ansökt om Natomedlemskap. Utvecklingen har gått i rekordfart. Och det säger något om hur snabbt ett storkrig kan förändra vår tillvaro. Ukraina är nu en del av den europeiska gemenskapen, även om det inte gäller i formell mening ännu. Samtidigt har Europas relation till Ryssland också helt förändrats.
Ekonomiskt har banden mellan Europa och Ryssland nästan helt klippts. På grund av en mild vinter har den minskade importen från Ryssland kunnat fasas ut under relativt ordnade former, även om det förstås inneburit höjda energikostnader på många håll. Snart finns knappt något som förbinder oss med Ryssland annat än kriget i Ukraina.
Men inte bara Europa och Ukraina är förändrat. Även Ryssland har på ett år förvandlats i snabb fart. Putin har, trots att kriget inte gick som han hoppades, paradoxalt nog stärkt greppet om den ryska befolkningen och samhället. Kvarvarande oppositionella har fängslats eller hotats till tystnad. Medborgare som protesterade mot kriget under dess första veckor har antingen hamnat i fängelse, flytt landet eller gått i inre exil. I Istanbul och Tbilisi samlas ryssar som inte känner att de kan återvända hem. Ännu fler vapenvägrare har flytt i samband med den omfattande mobiliseringen som genomfördes. De som är kvar har inget val annat än att lyda. De möjligheter som fanns för Ryssland att välja en annan väg tycks nu om möjligt än mindre.
Ryssland har blivit ett tryggare och mer förutsägbart land för kretsen kring Putin - men bara för dem. Det innebär också att möjligheterna för landets politiska framtid är begränsade. Mycket hänger just nu på Putin själv, som inte är purung. Men även utan honom saknas någon garanti att Ryssland skulle byta spår. Den ryske diktatorn har under mer än två decennier odlat en lojal krets förbunden med tjänster och gentjänster, pengar och lojalitet. Det finns gott om tronpretendenter i kulisserna redo att ta över.
Ett krig som varat i ett år låter kanske inte som så mycket i ett historiskt perspektiv. Men krigets skala och storlek har få moderna motsvarigheter. Som mest gjorde Ukraina av med 90 000 artilleriskott i månaden. USA:s samlade månatliga produktion är 15 000. Ukrainas allierade kan stödja landet militärt. Men lagren kan ta slut och produktionstakten är ännu för låg för att hålla jämna steg med de ukrainska behoven. Ryssland lider förstås av samma problem, även om landets förråd av föråldrat militärmateriel tycks outtömligt.
Den ryska offensiv som inleddes nyligen, kort innan årsdagen av krigets inledning, har kört fast. Samtidigt är Ukrainas möjligheter till att återta Luhansk och Donbass, för att inte tala om Krim, begränsade. I början av kriget fanns stora möjligheter till manöverkrigföring. Men nu har linjerna stelnat.
Den stora skillnaden i villkor för Ukraina och Ryssland är att ryssarna slipper få sitt land söndersprängt medan kriget pågår. Ukrainas befolkning lever under ett konstant hot. Ju längre kriget lider desto värre blir det för det ukrainska folket. Putin har tiden på sin sida. Han har inte bråttom, alla broarna till västvärlden är ändå brända. Det finns inget kvar att förlora och inrikespolitiskt är hans ställning starkare än innan kriget.
Det här ställer både Ukraina och Västvärlden inför ett prekärt problem: Hur ska det här kriget kunna avslutas? Att vinna över Ryssland, i bemärkelsen att återta all ockuperad terräng, kommer att kosta i människoliv och vapen, samt riskerar att göra Putin än mer desperat. Men vad är alternativet? Det Putin önskar – ett Ukraina som inte närmar sig väst – upphörde att existera den 24 februari 2022.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
