Det är fem år sedan Sverige drabbades av ett terrordåd mitt i Stockholm. De föranledde inte någon djup självkritik från regeringens sida. Trots att det var uppenbart att den dömde gärningsmannen Rahmat Akilov hade befunnit sig illegalt i Sverige och att det skuggsamhälle i vilket han verkade var en konsekvens av hur reglerna för migrationspolitiken, och då i synnerhet arbetskraftsinvandringen, var utformade.
Svaret på frågan om varför terrordådet inte skapade någon politisk debatt var att både blocken, var och ett på sitt sätt, har bidragit till att skapa det skuggsamhälle där ett stort antal personer utan rätt att vistas i Sverige kunnat existera under lång tid.
Ska man spåra huvudorsakerna till den bristande viljan till självrannsakan måste man backa bandet något. Rädslan att fatta migrationspolitiska beslut utan konsekvensanalys vägde nämligen fjäderlätt under 2010-talet jämte rädslan för att betraktas och anses vara främlingsfientlig.
För ungefär tio år sedan rasade debatten om Reva, eller rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete som det utläses. Den handlade om polisens inre utlänningskontroll, alltså metoder för att hitta dem som inte har rätt att vistas i landet och utvisa dessa.
Många minns de hårda anklagelser som riktades mot polisen om rasism och rasprofilering. Författaren Lyra Ekström Lindbäck jämförde i Dagens Nyheter den svenska polisen med nazisten Adolf Eichmann, de gjorde sin plikt och skickade människor till döden. Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev i samma tidning ett öppet brev riktat till dåvarande justitieministern Beatrice Ask som fick stor spridning. Kritiken, och den var massiv, satte spår i polisens arbete.
Mindre känt är vad som föregick Reva och hur efterspelet egentligen såg ut. Det är en lärdom i svensk samtidshistoria att ta del av dessa två mindre kända kapitel.
Själva orsaken till att den svenska polisen började leta efter papperslösa flyktingar i Stockholms tunnelbana och på andra platser i landet var inte något plötsligt infall, eller någon inneboende rasism på polismyndigheten.
Den inre utlänningskontrollen kan spåras till 2008 och det regleringsbrev den borgerliga regeringen utfärdat till Polisen. Trycket på Migrationsverkets förvar skulle lätta och antalet verkställda utvisningar öka. Det fanns också ett annat skäl. Sveriges inträde i Schengensamarbetet 2001 gjorde det betydligt svårare att utföra kontroller vid gränsen. Slutsatsen var att man helt enkelt var tvungen att göra inre utlänningskontroller: Detta var regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet, som alliansen samarbetade med, eniga om.
Men trots att polisens inre utlänningskontroll var beslutad av de styrande politikerna och utfördes enligt konstens alla regler – samtliga JO-anmälningar mot polisen gällande kontrollerna lades ned – så backade polisen. Kritiken var för tung. Kontrollerna i Stockholms tunnelbana upphörde. Det skedde en halvering av antalet inre utlänningskontroller i Sverige. Man fortsatte med bilkontroller. Men sannolikheten att papperslösa skulle fastna i dessa var förstås mindre. Den borgerliga regeringen protesterade inte. S-MP-regeringen som tillträdde 2014 gjorde inte heller det.
Journalisten Åsa Erlandsson som utkom med boken Drottninggatan (Mondial 2022), om terrordådet har försökt förstå vad det var som möjliggjorde att en person som inte ens skulle vara i Sverige kunde utföra ett terrordåd. Hennes samtal med poliser visar att det fanns en stor rädsla att väcka kritikstormen på nytt.
Hon skriver att när inspektörer från Schengensamarbetet kom till Sverige 2017 fann man att Sverige tillhörde de länder med sämst gränskontroll. Hon skriver att ”Akilov tog sig in och försvann ner i skuggsamhället, utan att ens behöva anstränga sig. Enligt gränspolisen fanns det inte resurser att efterforska honom och enda chansen var att han skulle fastna i en inre utlänningskontroll."
Det är förstås omöjligt att veta om man hade funnit och avvisat Akilov om drevet mot polisen 2012-2013 aldrig hade ägt rum. Men det står klart att det eländiga skuggsamhälle som Akilov vistades i hade varit betydligt mindre om Polisen hade haft bättre redskap att verkställa utvisningar.
Dessa kontroller är förstås inte det enda området som hade påverkats om Sverige hade haft en sundare diskussion om migrationspolitikens inriktning under 2010-talet. Kanske hade vi, i stället för ett meningslöst status-quo, haft en mer långsiktigt hållbar migrationspolitik på plats.
En sådan hade kunnat förhindra att Sverige i dag har så många utanförskapsområden med svag eller ingen anknytning till det omkringliggande samhället, områden där svenska språket är satt på undantag, där arbetslösheten är skyhög och där organiserade gäng rekryterar barn till brottslighet. En välordnad migrationspolitik hade kunnat desarmera dessa problem innan de blev så överväldigande som de nu blivit.
Rädsla har, kanske i högre grad än någon politisk ideologi, varit en dominerande kraft i svensk politik under hela 2010-talet. Och då mer specifikt: En social rädsla för eller ängslighet att uppfattas som rasist, främlingsfientlig och diskriminerande. Denna rädsla har haft en närmast förlamande kraft på utformningen av migrationspolitiken.
Detta har inneburit åtta förlorade år för politikutvecklingen inom detta område. Den tillträdande borgerliga regeringen har därför ett tungt ansvar att inte bara fortsätta lappa och lagga ett i grunden dysfunktionellt system för migration och integration som Socialdemokraterna (och tidigare Miljöpartiet 2014–2021) rådit över, utan också göra upp med Reinfeldtregeringens ödesdigra uppgörelse om arbetskraftsmigrationen från 2008.
Det räcker inte att skapa ytterligare tillfälliga lösningar. I stället behövs ett helt nytt system som är betydligt mer förutsägbart, ekonomiskt hållbart och samtidigt rättssäkert. Under en lång tid hade den person som för egen maskin tog sig till Sverige betydligt större chanser att få uppehållstillstånd än de personer som var fast i flyktingläger administrerade av UNHCR. Svensk arbetskraftsinvandring har blivit ett mörkt håll av utnyttjande, fuskkontrakt och slavlöner.
Inget tyder på att anklagelserna kommer att vara mindre när en omvärdering av den tidigare förda politiken drar i gång på allvar. Men till skillnad från de föregående regeringarna måste Kristersson och hans kollegor inse att deras mandat att föra politik inte avgörs av deras hårdaste kritiker utan av väljarna. Och de har varit tydliga: Sverige behöver en annan migrationspolitik.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
