Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Skokedjan Nilssons lokaler står snart tomma och de är inte ensamma om att lämna. Bild: Olof Ohlsson
Skokedjan Nilssons lokaler står snart tomma och de är inte ensamma om att lämna. Bild: Olof Ohlsson

Adam Cwejman: En vacker framtid väntar Göteborg - om några decennier

Pandemin synliggör det stora problemet med Göteborgs stadskärna: den är glesbefolkad och tom stora delar av dygnet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är inte lätt att styra ett stort, långsamt och tunglastat skepp genom en smal kanal. När containerfartyget Ever Given av misstag råkade köra in i Suezkanalens kant och stoppade världshandeln tänkte nog många "vilka klantarslen!". Men det är faktiskt riktigt svårt att navigera på en sådan plats. Det märkliga är att olyckor inte sker oftare.

På många sätt är navigationen av tunglastade containerfartyg inte helt olik stadsplanering. Det är en trög och svårförändrad process, och misstag som gjordes långt tillbaka i tiden kan få konsekvenser långt senare.

När trenden i stadsplaneringen tycks ser ut att förändras - vilket vi ser just nu då alla från byggbolagen till politikerna stämmer in i "levande blandstad"-kören - så är det förstås ett tecken i tiden. Men vi lever fortfarande, i praktiken, med konsekvenserna av gårdagens stadsplaneringsfilosofi i Göteborg.

Tankegångar inom stadsplaneringen som var på modet för 30 år sedan dominerar alltjämt. Det största tecknet på detta är självfallet Västlänken. Det är ett eko från 1990-talets glada regionförstoringsideal.

Göteborg skulle enligt detta ideal vara navet i ständigt växande region där pendlingen skulle underlättas. Hela regionen skulle leva, inte sällan på Göteborgs bekostnad (trots att regionförstoringens förespråkare aldrig skulle medge det!).

Lägg till det den massiva expansionen av kontor i Göteborg. Gamla bostadskvarter revs och lämnade plats för avancerad trafikspaghetti eller kontorsfastigheter. Det förändrade Göteborg i grunden. Samtidigt växte kranskommunerna från obetydliga bruks- och semesterorter till respektabla städer med liv och rörelse. Deras positiva utveckling fortsätter in i vår tid eftersom skälen till utflyttningen är desamma.

Men nu kanske förändringen från ett stadsplaneringsparadigm till ett annat får skäl att påskyndas. Pandemin har tydliggjort ett av Göteborgs största problem: Det bor rätt lite folk i stadskärnan. Göteborg är glesbefolkat.

Med allt vad det innebär för dåligt underlag för handel och annan service. Många rör sig in i stadskärnan på dagen men försvinner på kvällen. När många dessutom jobbar hemifrån eller undviker offentliga platser understryks problemet.

Lena Dalerup, vd för Innerstaden, som företräder en rad näringsidkare i Göteborgs innerstad förklarar det kärnfullt. Göteborgs centrum kan liknas vid ett industriområde. "Det är så mycket pendling in och ut och handeln drivs av dagbefolkningen." (GP 29/3).

Lägg på den under de föregående decennierna stora vurmen från politiskt håll att bygga gigantiska "evanemangsstråk" och man får en stadskärna som är beroende av inrest befolkning - vare sig det är till konserter eller till kontoret. Och den inresta befolkningen sitter numera ofta fast i frustrerande långa bilköer. Inte undra på att hemjobbandet välkomnas av så många pendlare.

Distansarbete påskyndas visserligen av pandemin men har varit en uppåtgående trend längre än så. När många dessutom flyttar ut till framgångsrika kranskommuner, exempelvis Kungsbacka och Kungälv, då lockas förstås även handeln och andra arbetsgivare till lägen som ligger nära konsumenterna och de anställda.

Den externa handeln, på platser som Bäckebol och Sisjön, blomstrar. Kvar finns innerstadens handelssektor som kämpar för sin överlevnad. Och som nu möter dödsstöten efter månader av vikande intäkter.

Att tala om den levande blandstaden är något annat än att bygga den. Trots att det finns flera mycket goda tecken på att man i Göteborg förtätar och brukar oanvända ytor så pågår gårdagens regionaliseringsprocess stadigt i bakgrunden.

Iscensatt av processer som 1900-talets politiker sjösatte. Medelklassens barnfamiljer flyttar fortfarande ut. Tillgången på större bostäder är alltjämt låg. De som finns på marknaden är dyra. Eller så är väntetiderna till hyreslägenheterna flera decennier långa.

Under tiden det tar att vända utvecklingen, och nu talar vi om decennier, kommer regionaliseringen att fortgå. En vacker framtid väntar Göteborg. Den saken är säker. Men att reparera misstag som begicks under ett halvsekel av feltänkt stadsplanering görs inte i en handvändning. Det kommer att ta tid.