Stödet för Ukraina i Europa saknar motstycke. Och det humanitära och militära stödets omfattning lär bara bli större. Sannolikt är detta bara början. Få händelser har enat Europa som Rysslands invasion av Ukraina.
Men vad händer sen? För dem som närgånget följer kriget framstår den ryska armén som lamslagen av slarv, dålig moral och uselt ledarskap. Stora mängder dyr materiel lämnas på vägarna på grund av bränslebrist. Ukrainarna däremot verkar motiverade, påhittiga och flexibla.
Men det är tidigt i kriget ännu och vi får mer information om kriget från den ukrainska sidan än från den ryska. Ryssland är trots sina ekonomiska och uppenbarligen militära brister inte ett land som ger upp i första taget. Första kriget i den ryska delrepubliken Tjetjenien varade i nästan två år (1994-1996). Belägringen av huvudstaden Groznyj pågick i flera veckor. Tusentals ryska soldater dog, ännu fler civila miste livet.
Men i stället för att ge upp och ge sig iväg jämnade dåvarande president Jeltsin staden med marken, allt för att kunna inta staden. Tro inte att Putin kommer att resonera annorlunda kring Kiev om de pågående fredsförhandlingarna inte leder till vapenvila.
Putin var premiärminister under andra Tjetjenienkriget (1999-2009) och är inte främmande för brutala utnötningskrig och långvarig artilleribeskjutning av civila områden. Ödeläggelsen av miljonstaden Charkiv skvallrar redan om att ryssarnas tålamod har tagit slut. De kommer utan att tveka låta ukrainska civila betala priset för att invasionen går långsamt.
Allt detta innebär sammantaget att Ryssland, trots sanktioner och ukrainskt motstånd, lär fortsätta att ta ukrainsk terräng. På vägen dit kommer reguljära ukrainska förband att sättas ur stridbart skick.
Hela, eller delar av Ukraina ockuperas därefter. Kanske installeras någon marionettregering ledd av Jurij Bojko, Viktor Janukovytj, Viktor Medvedtjuk eller någon annan villig Putindocka. Men dessa personer skulle vara lika populära som en Vidkun Quisling i Norge under andra världskriget och skulle behandlas därefter av ukrainarna.
Att erövra ett land geografiskt samt förstöra dess infrastruktur och bebyggelse, vilket nu sker, är inte samma sak som att vinna ett krig. Ryssland kommer inte att vinna i Ukraina. Man förlorade redan på krigets första dag. Men att inte vinna är inte samma sak som att förlora. Putin kommer göra allt för att uppnå sina mål – vilket är ett kastrerat och helt eller delvis annekterat Ukraina – oavsett kostnad. Kanske når han hela vägen fram.
Så vad ska väst göra åt den tragedi som utspelas framför våra ögon dagligen?
Det finns många som just nu driver på för en eskalering av konflikten. De vill att EU och Nato direkt ska intervenera i kriget, mer än vad som redan görs.
Det är ingen bra idé. Det oerhörda lidande som äger rum i Ukraina är illa nog, men att sprida det till stora delar av Östeuropa, motiverat med förhoppningen att det skulle leda till Putinregimens eventuella kollaps, är ett enormt risktagande.
Nato kommer inte att skapa en ”no-fly zone” över Ukraina. En sådan åtgärd skulle nämligen innebära att Nato-medlemmar behöver skjuta ned ryskt flyg som kränker ukrainskt luftrum. Inte heller kommer Nato-trupp att gå in i Ukraina. Skulle dessa två saker ske, vilket Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj önskar, så trappas kriget upp. Vad ett trängt Ryssland skulle göra i ett sådant läge vet vi inte. Men vi kan ana. Det sista man vill se är en Putin inträngd i ett hörn utan utväg.
Den första lärdomen ifrån kalla kriget är att direkt konfrontation med Ryssland inte är önskvärd. De gånger det var nära stod världen på randen till atomkrig. Sovjet fälldes i stället genom indirekt krigföring: ekonomisk utslagning, förlorad kapprustning och understöd till Sovjets fiender. Dessa saker sker nu också och är rätt väg att gå.
Den andra lärdomen är att stormakter som försöker genomföra ett regimbyte där det finns stort folkligt motstånd aldrig lyckas.
För USA var Vietnam en utdragen katastrof (1965-1973). Detsamma gäller för Sovjetunionens invasion av Afghanistan (1979-1989). Det var långa och blodiga krig i vilka stormakterna pumpade in enorma mängder manskap och materiel, till ingen nytta. Försöken till regimbyte i Irak (2003-2017) och Afghanistan (2001-2021) slutade även de i fiaskon.
Det är uppenbart att Ryssland inte har lärt sig något av alla dessa tidigare misslyckanden. Man trodde att Ukraina var annorlunda, att landet på något sätt var ett undantag, en integral del av Ryssland, till skillnad från Vietnam, Afghanistan eller Irak.
Putin betraktar inte Ukraina som en suverän stat och anser följaktligen inte att det som nu sker är ett reguljärt mellanstatligt krig. För honom är Ukraina en del av Ryssland och den ”speciella operation”, som han kallar kriget, är snarast att betrakta som Sovjets intervention i Budapest (1956) eller Prag (1968).
Men där gör Putin ett allvarligt misstag. Då avstod väst helt från att stödja Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien. De ansågs befinna sig, med marginal, inom Sovjets intressesfär. Detsamma gäller inte för Ukraina. Det som nu sker är snarare att jämföra med Afghanistan och Vietnam. Och vi vet hur det slutade.
När Ryssland inte förmår dra rätt slutsatser av historien är det viktigt att vi i väst inte gör samma misstag. Ryssland kan inte vinna detta. Men det kan inte heller Ukraina. Därför måste vi undvika att eskalera konflikten, eller direkt hota Ryssland. För att citera Otto von Bismarck: "Ryssland är aldrig så starkt eller svagt som hon verkar".
En mer aggressiv linje bygger på antagandet att den ryska regimen står inför en förestående kollaps och att det som kommer tvinga fram en sådan är ett stort militärt misslyckande i Ukraina. Vad som då händer, antar man, är att det sker någon form av revolution i landet eller en palatskupp varigenom Putin avsätts.
Men inte mycket talar för att landet kommer att lamslås av protester. Ryssland har blivit en oerhört despotisk polisstat, mer än vad som var fallet i Sovjetunionen på 1980-talet. Och vad antyder att det som ersätter den nuvarande regimen vid en palatskupp skulle vara bättre än Putin? Det finns gott om andra ryska nationalist-imperialister som väntar i kulisserna.
I stället för att eskalera behövs en nedtrappning som är någorlunda acceptabel för båda parter i kriget.
Putin måste få känslan att han lämnar med någon sorts seger på pappret. Zelenskyj har uttryckt att han är villig att diskutera ett erkännande av Donetsk och Luhansk samt Krims ryska tillhörighet. Det skulle innebära att Putin förlorar kriget men vinner slaget. Det är bättre än ytterligare blodsspillan.
En sådan fred förutsätter att Ukraina fortsätter att vara ett oberoende land, fritt att fatta sina egna beslut utan diktat från Moskva. Det förutsätter en stark försvarsmakt med rätt att samöva och köpa in krigsmateriel från väst, om än inte nödvändigtvis formellt Nato-medlemskap. Ryssland ska inte kunna komma med nya hot om tio år. Om Putin tror att han i en fredsförhandling kan få en vingklippt lydstat har han uppenbarligen inte följt händelseutvecklingen.
Freden som hela Europa sedan får leva med är i själva verket ett nytt kallt krig. Det kommer på många sätt att påminna om det säkerhetspolitiska läget 1945, eller 1953 när Koreakriget avslutades. Den sista, och sannolikt viktigaste lärdomen från kalla kriget är att man inte kan lämna Rysslands (och Kinas!) fiender i sticket.
Ukraina kommer att behöva en motsvarighet till Marshallhjälpen, som återuppbyggde Västeuropa under efterkrigstiden. Likt Sydkorea kommer Ukrainas framtid som ett fredligt, framgångsrikt och rikt land att vara det slutgiltiga beviset för att Ryssland misslyckades med att underkuva Ukraina och dess folkvalda ledare.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
