Vissa stör sig på att hon bär sjal. Andra blir arga för att hon tipsar om israeliska recept på smördegspiroger. Men hennes fans är desto fler. Zeina Mourtada är en av de största matprofilerna i Sverige just nu. Hennes Instagramkonto följs av 236 000 personer som ivrigt kommenterar recepten. Hennes kokböcker toppar försäljningslistorna.
Hon är inte den enda kokkonstnären som är stor på sociala medier och bloggar. Camilla Hamid som skapar bakverk har 220 000 följare. Linda Andersson som driver ”Lindas bakskola” har 268 000 följare. För att bara nämna några.
Anledningen till att dessa profiler fått ett så stort genomslag är i första hand att de är bra på det de gör. Men nog finns en ytterligare dimension. Dessa kvinnors mat- och bakprofiler erbjuder ett, för att använda ett modernt uttryck, "tryggt rum" för kvinnor.
Kontrasten mellan Zeina Mourtada som presenterar det ena receptet efter det andra på köttbullar med gräddsås, hummus, dansk kanelkaka och allt däremellan, och det övriga innehållet på Instagram, är enorm. Personen är inte i centrum, utan kärleken till matlagningen.
För en genomsnittlig kvinna som är aktiv på sociala medier är flödet troligen fullproppat med unga, slanka och vackra kvinnor som tipsar om kläder och smink, ofta genom betalda sponsoravtal med företag. Så kallade influencers har blivit de moderna popstjärnorna. Skillnaden är att kändisarna på Instagram främst tjänar pengar på att visa upp sin konsumtion.
Budskapet är dessutom förvirrande: samtidigt som den gängse normen är att det behövs mindre utseendefixering och konsumtionshets är bilden som förmedlas en annan. Utseende är när det kommer till kritan det viktigaste: köp de här lösögonfransarna.
Det som bak- och matlagningskreatörerna erbjuder är en avsexualiserad femininitet, en kvinnlig identitet som inte bygger på ungdom och utseende, en verksamhet som handlar om skapande och inte konsumtion. Och det finns ingen åldersgräns. Fansen är kvinnor (och en del män) i alla åldrar.
Inte heller bygger gemenskapen som skapas i dessa fora på något politiskt. Det handlar inte om att definiera sig mot andra eller vässa armbågarna och slå sig in på en traditionellt manlig arena. Även om sådant har sin plats i andra sammanhang kan det nog kännas som en befrielse för många att slippa det ibland.
Bakning och matlagning har väl alltid varit typiskt kvinnogöra. Vad är nytt, kan man invända. Men det är just det som är poängen. Matlagning har delats upp i två olika kategorier. Å ena sidan det som kvinnor ofta gör – vardagsgörat, att se till att maten står på bordet varje dag. Å andra sidan matlagning som sport: mannen som har köpt en avancerad teknisk pryl och ska ”sous-videa” den hängmörade biffen för att imponera under lördagens middagsbjudning. Stjärnkockar som Jamie Oliver och Gordon Ramsay har fångat männens matlagningsintresse. I populära tv-program ”Sveriges mästerkock” och ”Dessertmästarna” är jämställdheten skev, juryn består ofta bara av män.
De kvinnliga matbloggarnas enorma genomslag blir ett erkännande av det som kvinnor alltid har gjort: lagat mat med syfte att få vardagen att fungera. Men också att skapa smakupplevelser och gemenskap, som mat gör. Matlagning är främst en konst som kräver erfarenhet och känsla, inte en tävling som kräver tekniska mojänger. Här är det kvinnorna som styr, på sina egna villkor.
