Sahelregionen består av ett smalt band av stater strax söder om Saharaöknen och sträcker från Atlanten till Indiska Oceanen. Här återfinns några av världens fattigaste länder, däribland Niger som nyligen utsattes för en militärkupp. Men det är inte bara i Niger militären tagit makten. Bara de senaste två-tre åren har militärkupper inträffat i – från väst till öst – Guinea, Mali, Burkina Faso, Niger, Tchad och Sudan.
Militärkupper är nu inget nytt i regionen. Snarare regel än undantag. De folkvalda ledare som störtats har också nästan alla varit korrupta, despotiska i sin maktutövning och saknat förmåga att leverera bättre levnadsstandard till befolkningen. Grundproblemet är helt enkelt de extremt dåliga förutsättningarna för att få till stånd fungerande demokratier.
Den utbredda fattigdomen späs på av en kraftig befolkningstillväxt, låg läskunnighet och att de naturresurser som finns – i form av gruvor, oljefält och mineraler – är i händerna på några få korrupta personer. Situationen har gjort området till en perfekt rekryteringsbas för olika islamistiska miliser som utmanar regeringarna. Det var skälet till att Frankrike – och även Sverige – hade militär närvaro i Mali fram till förra året, då västtrupperna kastades ut av militärstyret i landet.
Merparten av länderna i regionen är forna franska kolonier och det franska arvet är fortfarande mycket närvarande, inte bara i form av det franska språket utan genom starka ekonomiska och politiska band till Paris. Frankrike har länge haft en egen militär närvaro i regionen. Staternas institutionella svaghet i kombination med att Frankrike byggt upp de moderna elitstrukturer som finns gör att de koloniala banden i praktiken aldrig har upphört. Men det har också skapat ett kraftigt missnöje mot Frankrike som, mer eller mindre rättvist, får klä skott för missförhållandena i regionen.
Detta har inte bara utnyttjats av islamister utan i allt högre grad av Ryssland, vars legosoldater i Wagnergruppen ökat sin närvaro i flera länder. Exempelvis lät militärstyret i Mali ta in Wagner i stället för fransmännen. Kina har å sin sida en ökande ekonomisk närvaro.
Vi har alltså en explosiv mix av fattigdom, våld, korruption, extremism, befolkningsökning och stormaktskonkurrens. Lägg till detta att klimatförändringarna kan slå hårt mot en region som i hög grad består av halvöken, där boskapsskötseln är central och vattentillgångarna sårbara.
Utöver de rent humanitära aspekterna innebär det åtminstone tre säkerhetshot mot Europa. Islamistgrupperna – inklusive avläggare till IS och al-Qaida – i området vinner i styrka när säkerhetsläget försämras och de anser sig vara i krig med väst.
Ryssland kommer självfallet utnyttja Wagners närvaro till att utöva påtryckningar på Europa om man kan det, även om Wagners aktiviteter i Afrika i hög grad påminner om storskalig organiserad brottslighet i jakt på guld och olja.
Slutligen riskerar instabiliteten i regionen att skapa ett kraftigt migrationstryck mot Nordafrika och Europa som kan vara svårt att hantera – en situation som självfallet också skulle utnyttjas av både Ryssland och de islamistiska grupperingarna.
Det ligger med andra ord i Europas egenintresse att situationen i Sahel inte urartar ännu mer. Problemet är förstås att korruptionen, våldet, fattigdomen, befolkningsökningen – som är motorn för många av problemen – och klimatriskerna hänger samman och är mycket svåra att bekämpa utan massiv västlig närvaro och insatser av stora resurser.
Missnöjet med Frankrike visar att en sådan närvaro knappast är välkommen. Men går den att undvika? Inställningen till Frankrike har inte varit så enkel som man kan tro. Det handlar delvis om att Paris inte lyckats infria sina löften om att förbättra säkerheten i området. Västvärlden anklagas inte bara för att lägga sig i, utan även för att vara för svag och halvhjärtad i sitt engagemang.
Både ryska Wagner och islamistgrupperna har terroriserat delar av lokalbefolkningen. Det kan tyckas märkligt att de vinner mark. Men inte sällan används ideologi och religion som täckmantel för vad som egentligen är ekonomiska intressekonflikter, klanstrider och etniska motsättningar.
Kan Europeiska unionen, med potentiellt större muskler och en mindre belastad historia, kan göra det Frankrike misslyckats med? EU har förstås många saker som står högre på dagordningen än Sahel. Men i en globaliserad värld med moderna kommunikationer går det inte att blunda för vad som sker i ens i ett område som till synes kan verka perifert. Det som sker i Afrika kommer förr eller senare även att påverka Europa.
